1. No category

MUSEIBLADET
4/2014
Medlemstidning för Judiska Museets Vänförening
En svensk framgångssaga...
Vi går in i utställningen
där pengarna klirrande
faller ovanifrån. Detta
foto har Niklas Åkesson
tagit. Övriga foton från
utställningen är tagna av
Karl Gabor.
”Det är
fantastiskt vilka
utställningar ni
gör på så litet
utrymme!”
Åke Livstedt
Vänföreningens
ordförande har
ordet
Museibladet 4/2014
MUSEIBLADET
Nyhetstidning för
Judiska Museets Vänförening
Box 6299
102 34 Stockholm
Besöksadress: Hälsingegatan 2
telefon: 08-557 735 64
e-post: annika@judiska-museet.se
hemsida: www.jmv.se
Redaktör: Annika Ehnwall
Redaktionsgrupp: Ragnar Fridman
(ansvarig utgivare), Yvonne Jacobsson och Rut Milchner
Vänföreningens styrelse:
Ragnar Fridman, ordförande
Ralph Jacobsson, kassör
Rut Milchner, sekreterare
Krystyna Asarnoj
Thomas Bloch
Carl Henrik Carlsson
Hanna Kessler
Yvonne Leff
Lennart Wolff
Hanna Feist-Wechselblatt, suppleant
Marianne Kaplan, suppleant
Hans Kraitsik, suppleant
Annonser i Museibladet
Annonsstorlek Kostnad /nr
1/8 - sida 1.000 kr
1/4 - sida 1.800 kr
1/2 - sida 3.000 kr
1/1 - sida 6.000 kr
Museibladet utkommer med 4 nr/år
För bokning av annonser kontakta
Annika Ehnwall: museibladet@
judiska-museet.se
Vänföreningens medlemsavgift:
Enskild medlem 250 kr/år
Par 400 kr/år
Ungdomar (upp till 30 år) 70 kr/år
Ständig medlem enskild 3.500 kr
Ständig medlem par
5.000 kr
PlusGiro: 436 47 57-7
Betalningsmottagare: Judiska Museets Vänförening
Tryck: Gracia Repro Stockholm AB
Manusstopp nästa nummer 30 januari
Full aktivitet på Museet
Museets programverksamhet
och utställningar är nu i full
gång. Utställningen ”En svensk
framgångssaga…” har invigts den
6 oktober. Vi får här berättat om en
lyckad integration av judar under
1800-talet och in på förra seklet.
Även de mindre lyckligt lottade
beskrivs. Presentationen är mycket
intressant utförd med tanke på den
lilla yta som vi har till förfogande.
Det är ett stort jobb som görs för att
hålla igång ett levande museum.
Jag vädjar till er att skaffa katalogen
som är en mycket illustrativ
beskrivning av kända och okända
judar som verkat som mecenater och
banbrytare inom flera verksamheter
i det svenska samhället. Vi har redan
fått mycket positivt gensvar från
media med uppföljningar både i
tryck, radio och TV. Utställningen
kommer att pågå till den 31 augusti
2015.
Programverksamheten där Museet
och Vänföreningen tillsammans har
aktiviteter mer eller mindre varje
vecka är något som är viktigt och
jag önskar att även Vänföreningens
medlemmar som inte bor i Stockholm
kan planera för ett eller flera besök
under året. Är det dags att filma våra
aftnar och på något sätt möjliggöra
att fler kan ta del av dessa? Vi bör
behålla tanken med hänsyn till den
tekniska utvecklingens möjligheter.
Förlagsgruppen
Nästa projekt är en bok om barn och
barnbarn till Andra generationen.
Beräknas utkomma under 2015.
Hemsidan
Museets hemsida är en viktig
informationsförmedlare och vi har
hittills gjort stora förändringar för att
även underlätta informationsutbyte.
Bokhandeln via nätet är under
uppbyggnad och vår förhoppning är
att ha den klar innan årsskiftet.
Våra yngre vuxna
Program för att attrahera speciellt
denna målgrupp planeras till
den 20 november med korta
presentationer(ca 6 minuter) om olika
intressanta ämnen. Vår förhoppning
är att öka inflödet av nya medlemmar
för att aldrig underskrida nivån 1 000
medlemmar i Vänföreningen.
I detta nummer får ni en smakbit på
vad som komma skall i programväg
– håll till godo!
Välkomna till museets olika
aktiviteter.
Ragnar Fridman
Vänföreningens årsmöte
äger rum söndagen den
22 mars kl 17.00
Museibladet 4/2014
Nytt judiskt museum i Warszawa återskapar
den förlorade
judiska världen
i Polen
Innehåll Museibladet 4/2014
Under senare år har judiska museerna
i Europa både ökat i antal och
framför allt i storlek.
De stora judiska museerna i
Central- och Östeuropa, som har
planerats i årtionden, har krävt
astronomisk finansiering. På våra
årliga museikonferenser inom
organisationen AEJM (Association
for European Jewish Museums),
har jag under årens lopp häpnat
över dessa nya museers gränslöst
stora format. Hur skulle de kunna
förverkligas? Var hitta den sortens
finansiering? Hur kommer de
gigantiska museerna mottas av
allmänheten? Dessa var några av
de frågor jag funderade över. Jag
minns de kaxiga attityderna hos
dem som presenterade planerna,
inte minst för det nya judiska
museet i Warszawa. Jag har också
upplevt hur flera av dem har ersatts
av nya ”projektledare” åren efter.
Det har nämligen krävts många
revideringar av ursprungliga
planer och finansieringen har varit
mycket problematisk. När väl
arkitekttävlingen för Warszawas nya
judiska museum var avgjord och
byggnationen så småningom kom
igång uppstod praktiska problem med
glasfasaden och översvämning av
undervåning. Men, intressant nog,
kunde visionerna till slut förverkligas
och även det finansiella löste sig.
Skam den som ger sig. Man ska sikta
högt!
Den 28 oktober, ett år försenat,
invigdes de polska judarnas
historiska museum i Warszawa
i närvaro av Polens och Israels
presidenter.
2 Vänföreningens ordförande har ordet
3 Nytt judiskt museum i Warszawa återskapar den förlorade judiska värl-
den i Polen
5 En svensk framgångssaga... En ut-
ställning som väcker uppmärksamhet och nyfikenhet
5 Judenstadt - en berättelse om det judiska Prag
6 Fyra judiska invandraröden kring första världskriget
7 Om min morfars morfars morfar och fenomenet ”Port-Jews”
10 Vinterns program
13 På skattjakt i Polen
15 Emma (och Zorn!)
16 Odödlighetens elexir - nu på svenska
17 Vemodigt möte med legendar - Moshe Yassur
19 Redaktörens funderingar
20 Invigningen av ”En svensk framgångssaga...”
Det nya museet är ett av de största
judiska museerna i Europa. Museet
heter POLIN, de polska judarnas
historiska museum. Här har de polska
judarnas historia återskapats virtuellt
med många konstnärliga uttryck och
en basutställning. - Museet är det
teknologiskt mest avancerade museet
i Europa. Polen var ett dynamiskt
centrum för världens judar, sa
museichefen Dariusz Stola vid
invigningen.
Att gestalta 1000 år av judisk historia
i Polen har, som jag vet, varit en stor
utmaning för museiledningen. Man
har bemödat sig om att återskapa
unika miljöer, bland annat från en
gammal träsynagoga med otroligt
dekorativa målningar i taket .
Museet började planeras efter
Sovjetunionens kollaps. Det
har ritats av den finländska
arkitektbyrån Lahdelma &
Mahlamäki och ligger i hjärtat av
det forna gettot. Det är uppfört på
samma torg som monumentet till
gettots hjältar från 1948 av Nathan
Rapaport. Utställningen i museet
har planerats av en internationell
grupp av sakkunniga och kuratorer
under ledning Professor Barbara
Kirschenblatt-Gimblett från New
York.
Museibyggnaden har finansierats
av Warszawa stad och det polska
kulturministeriet för sammanlagt 42,5
Fortsättning på sid 4
Program på Museet under vintern
(utförlig information finns på
programbladet och hemsidorna)
Söndag 11/1 kl 17.00
Georg Riedel, basist, jazzmusiker, tonsättare, viskompositör
Tisdag 13/1kl 19.00
Pontus och Göthilda Fürstenberg
Tisdag 20/1kl 19.00
Rita Bredefeldt talar om släkten Lamm
Söndag 25/1 kl 17.00
Filmvisning: ”A woman named Golda”
Tisdag 3/2 kl 19.00
Ricki Neuman och Kenneth Hermele
samtalar: Vad behöver man som minoritet för att klara sig bra i Sverige?
Tisdag 10/2 samling kl 18.40
Besök på Thielska Galleriet
Söndag 15/2 kl 17.00
Morton Narrowe och Bo Hyttner samtalar
om Salvador Dalís ”Israels tolv stammar”
Tisdag 24/2 kl 19.00
Mia Kuritzén Löwengart om judisk filantropi i Stockholm
Söndag 1/3 kl 17.00
Emilia Degenius om sin nyutkomna
roman ”Åka skridskor i Warszawa”
Tisdag 3/3 kl 19.00
Natalie Lantz om Sara Shilos roman
”Falafelkungen är död”
Tisdag 10/3 kl 19.00
Håkan Blomqvist om Bund i Sverige
1946-1954
Tisdag 17/3 kl 19.00
Lars M Andersson om synen på judar i
svensk film och skämtpress på 1920-30talet
Söndag 22/3 kl 17.00
Vänföreningens årsmöte
(med reservation för ändringar)
Fortsättning från sid 3
miljoner euro! Judiska organisationer
och donatorer från hela världen har
bidragit till basutställningen med
sammanlagt 33 miljoner euro!
På tvåtusentalet har några riktigt
stora judiska museer skapats i
Europa. Tiden var då mogen. De
stora museerna har alla tillkommit
med respektive stats och stads
finansiella stöd samt med inhemska
och internationella sponsorers
medverkan. Det har varit viktigt för
alla aktörer att återskapa den judiska
världen på de platser där livet så
brutalt upphörde p g a Förintelsen.
Berättelserna om judarnas liv,
traditioner och rika bidrag till sina
respektive hemländer förtjänar
verkligen att lyftas fram! På ett sätt
kan man säga att judarna genom de
stora museerna (och även de mindre)
återfått sin rättmätiga plats i de olika
ländernas historia.
Troligtvis började tendensen
med de stora museerna när det
världsberömda Judiska Museet
i Berlin, som ritades av Daniel
Liebeskind , förverkligades. Detta
museum hade hundratusentals
besökare redan innan det invigdes
officiellt 2001. Judiska Museet i
Warszawa är alltså inte ensamt om att
använda den senaste teknologin för
att återskapa den judiska värld som
gått förlorad.
Museibladet 4/2014
För ett par år sedan förvandlades
en stor hangar i Moskva till ett
judiskt museum. Vid förra årets
AEJM-konferens för de judiska
museerna presenterades detta enorma
museum för oss deltagare. Jag blev
uppriktigt chockad över projektets
yvighet. Museet är enormt stort med
hypermodern teknik,
oväntade pedagogiska
grepp och andra inslag t
ex från det fosterländska
kriget. Besökarna står
bokstavligt talat mitt i
historiska skeenden och
fältslag genom illusioner
och en verklig stridsvagn.
Just detta museum har
bekostats av en oligark
och välsignats av Putins
själv…
Kanske tenderar de gigantiska
judiska museerna i Central- och
Östeuropa att bli en smula pretentiösa
och krävande för besökarna? Det
är nämligen inga museer man kan
slinka in i och tittar på i en timme,
utan de kräver minst 3-4 timmar.
Tid är idag en bristvara! Men i
Judarna i Polen var 3,3 miljoner
innan andra världskriget. Var tredje
innevånare i Warszawa var jude!!
Endast ca 10 procent av judarna
överlevde, de flesta genom att de
hamnade i Sovjetunionen genom
den s.k. Ribbentrop-Molotowpakten.
Och senare under 1968 då det endast
länder där den judiska befolkningen
i stort utplånades under Förintelsen,
kanske det just krävs ett museum,
som syns i stadens siluett och som
sätter den judiska historien och det
judiska kulturarvet i landet i sitt rätta
perspektiv.
fanns ca 25.000 judar kvar i landet
fördrev Polens kommunistiska och
antisemitiska regim ca 20.000 av
dessa.
Vem kunde väl ana att ett stort judiskt
museum skulle öppnas 46 år senare i
hjärtat av Warszawas getto . Och att
detta museum huvudsakligen skulle
lyfta fram judarnas tusenåriga rika
liv och närvaro i Polen och inte låta
pogromerna och Förintelsen ta över
berättelsen.
Nu kan alla som vill kliva in i den
virtuella återskapade judiska värld,
som gick förlorad, inte bara för
det judiska folket utan för deras
respektive hemländer!
I mitten av november skall vi alla
samlas till årets AEJM-konferens
i Warszawa. Jag har besökt staden
flera gånger och jag var där just den
gången då grundstenen lades till det
nya museet. Jag ser verkligen fram
emot att besöka museet och upptäcka
den rika judiska världen, som en
gång fanns i Polen. Jag är säker
på att vi alla som deltar blir både
inspirerade, bländade och möjligtvis
överväldigade!
Ett museum med judiskt liv har
sett dagens ljus på platsen för det
totaldemolerade judiska gettot i
Warszawa. Det skulle hjältarna för
gettoupproret säkert varit stolta över!
Yvonne Jacobsson
Museibladet 4/2014
En svensk framgångssaga...
En utställning som väcker uppmärksamhet och nyfikenhet
I skrivande stund har det gått nästan
en månad sedan utställningen ”En
svensk framgångssaga…” invigdes.
Sällan har en utställning på museet
fått så mycket uppmärksamhet i
media och press och blivit så väl
mottagen av allmänheten!
Ett tolvtal (!) journalister från
diverse tidningar, SR och SVT var
närvarande på presskonferensen,
som ägde rum den första oktober på
Judiska Museet. Journalister från
DN, SvD, Sydsvenskan, Radio
Sweden på tyska och ryska, Gefle
Dagblad, Dagen m fl var här! Det
var en ovanligt bra uppslutning!
Journalisterna intervjuade flera
deltagare i arbetsgruppen!
Samma dag på kvällen kl 19.15 i
SVT/ABC-Nytt kom ett kort inslag
ca tio minuter in i programmet!
Den 14 oktober intervjuades Ricki
Neuman och undertecknad på
Nordegren och Epstein i SR P1,
som började kl 14.09. Inslaget om
utställningen kom ca kl 14.25 i
programmet. Ni som är intresserade
kan fortfarande lyssna på intervjun,
som är på ca 10 minuter. Gå in på
SR-P1-Nordegren och Epstein och
”scrolla” ner till 14 oktober…
I kommande nummer av Judisk
Krönika kommer Ola Larsmo att
recensera vår nya utställning och
Anders Q Björkman, kulturchef på
SvD, kommer att skriva en artikel
om judarnas lyckade integration i
Sverige. Artikeln kopplar till vår
utställning.
därför begränsat antal personer vi
lyfter fram till 14. Vi möter judiska
entreprenörer och företagare, som
verkat i delvis okända och ibland
oväntade näringsområden. Familjerna
Bonnier och Josephson är t ex inte
med. Dessa har vi presenterat i andra
separatutställningar.
Med andra ord, ”so far so good”!
Publiken strömmar till och de
allra flesta är mycket positiva till
utställningen. Vi är vana vid att
Katalogen är ett måste. Den är både
allmänbildande och intressant.
Jag tror att berättelsen om hur de
svenska judarna medverkade till den
ekonomiska utvecklingen i Sverige
och moderniseringen av vårt land
är okänd för många. I katalogen
berättas en mångfacetterad historia,
som också handlar om de mindre
framgångrika. Gemensamt för dem
alla var att de lyckades integreras
väl i vårt land! Hur gick det till?
Gick något förlorat på vägen?
”kulturtanterna” är i majoritet bland
besökarna, så icke i detta fall, nu
kommer flest män!
En del påpekar att vissa personer
saknas i utställningen. Jag vill
förtydliga att ämnet är otroligt
komplext och att vi i arbetsgruppen
Om ni inte hinner komma till
museet, kan vi skicka katalogen
till er. Priset är facilt, endast 100
kr. Porto på drygt 40 kr tillkommer.
Maila till ludmila@judiska-museet.
se och beställ katalogen! Eller
ring till Ludmila Prokofjeva på
telefonnummer 08-557 735 62.
Yvonne Jacobsson
Judisk historia
På Museet den 12 oktober
Judenstadt - en berättelse om det judiska Prag
Om detta ämne föreläste
Thomas Fürth, docent i historia
och ordförande i Judiska
släktforskningsföreningen.
På Medeltiden fanns två skilda
judiska församlingar i Gamla staden
i Prag. De judar som kom från
väst slog sig ner runt Gammalnya
synagogan och judarna från Bysans
bosatte sig runt Gamla skolan (där
Spanska synagogan idag är belägen).
De två kolonierna blandades med
tiden och stängdes in i ett avspärrat
ghetto (Judenstadt). Prags judar blev
med tiden tyngda av förtryckande
lagar. På 1500-talet tvingades de
bära en gul cirkel som ett tecken
på vanära. Diskrimineringen
mildrades något 1784 under kejsar
Josef II. Namnet på det judiska
bostadskvarteret i centrala Prag,
Josefov, uppkallades efter honom.
Gammalnya synagogan
Museibladet 4/2014
Under 1600-talet blomstrade
Judenstadt och stadens judar
upplevde en ekonomisk höjdpunkt.
Den judiska befolkningen ökade
medan den kristna minskade.
År 1700 hade Judenstadt 11 000
invånare och var vid denna tid
Europas mest tätbefolkade ghetto.
16-17 maj 1754 bröt en stor brand
ut i Judenstadt. Hela östra delarna
av ghettot brann ned inklusive
Zigeuner- och Altschul. Endast
de västra delarna kring gamla
begravningsplatsen klarade sig.
De flesta nedbrända husen kunde
byggas upp på nytt.
På 1890-talet bestämde sig stadens
myndigheter för att riva området.
Orsaken var att svåra sjukdomar
grasserade och dödligheten i
området var mycket högre än i
andra delar av Prag. Det gamla
rådhuset, fyra synagogor och den
gamla judiska begravningsplatsen
bevarades.
Vi får även följa den judiska familjen
Brandeis väg genom ghettot från
Engegasse år 1794. Åren 1819 och
1821 föds parets två döttrar Josefa
och Barbara. Familjen flyttar snett
över gatan till Engegasse 50. I Hohe
synagogan vigdes 1848 Gerson
Schablin med Josefa Brandeis från
Engegasse. Gerson och Josefa
flyttade senare till Geistgasse i andra
änden av Judenstadt.
Lennart Wolff
Judisk historia
På Museet den 21 september
Fyra judiska invandraröden kring första världskriget
Det var rubriken på ett föredrag hållet
av historikern Carl Henrik Carlsson
den 21 september på Judiska
Museet. Föredragshållaren utgick
från en artikel i Riksarkivets årsbok
2014. Han talade om fyra män Leib
Tikotzinsky, Michel Rosentover,
Jacob Ettlinger och Jean Nessim,
som alla befann sig i Stockholm
i Sverige vid första världskrigets
utbrott 1914. Av dessa fyra män var
två ryska judar, en sefardisk och en
tysk jude.
Leib Tikotzinsky föddes 1870 i
Suwalki. Han pendlade till Sverige
från 1910 fram till 1914 och handlade
med skrot och lump. Hustru och barn
skulle komma senare som sed var
vid denna tid. Carl Henrik berättade
också att ryska judar fick vänta fem
år på svenskt medborgarskap medan
andra judar fick medborgarskap efter
tre år. Tikotzinsky får medborgarskap
för hela familjen. Men när
meddelandet om medborgarskapet
kom till familjen var hustrun död
men de fem barnen kom till Sverige.
Alla barnen gifte sig judiskt.
Nu till Michel Rosentover. Han
kom från Odessa och var en rik
affärsman och gifte sig med en rik
kvinna. Michel Rosentover reste
till Petrograd, vidare till Finland
och sedan till Sverige, där han
stannade. En svensk kvinna ledde
det företag som han startade i
Sverige men det rörde sig inte om ett
bulvanförhållande vilket var otillåtet
och hade kunnat förhindra övriga
delar av familjen att få invandra.
Hustrun och barnen kom till Sverige
efter att mannen i sin ansökan
om medborgarskap beskrivit hur
nästan allting dvs. hans hus och
hem beslagtagits av bolsjevikerna.
Affärerna gick dåligt och det kostade
oerhört mycket att få hit familjen och
1931 gjordes en avbetalningsplan då
Rosentover var ordentligt skuldsatt.
Han blev sjuk och dog 1936.
Skulden avskrevs. Från miljonär
till fattigdom. Frun försörjdes av
döttrarna. Ingen ersättning kom
någonsin från Odessa.
Jacob Ettlinger som föddes i
Tyskland. Innan han kom till Sverige
1915 hade han hunnit bo bl.a. i
Köln, London och Philadelphia. Från
Sverige hade han haft för avsikt att
resa till USA men stannade i Sverige
och gifte sig 1917. I Sverige ledde ett
företag som handlade med metaller
och bergsprodukter.
Jacob Ettlinger bodde i norra delen
av Stockholm men tillhörde den
ortodoxa gruppen och synagogan
på St. Paulsgatan, vilket var ganska
Carl Henrik Carlsson
Foto: Nina Benneborn
ovanligt vid denna tidpunkt. Han
organiserade också försäljning av
kosherkött, firade judiska helgdagar
och bjöd hem flyktingar. Dessutom
hjälpte han många flyktingar att
komma till Sverige. Jacob Ettlinger
förordades som medborgare 1919
vilket betyder att han var mycket
önskvärd som medborgare.
Chaim (Jean) Nessim föddes 1887
i Varna i Bulgarien. Om honom
har Jaques Werup skrivit i sin bok.
Författaren är dotterson till Jean
Nessim. Jean hade tidigt hört talas
om diamanter och orientaliska mattor
och fjorton år gammal började han
resa bl. a. till Konstantinopel och
Paris.
Museibladet 4/2014
I april 1914 kom Jean Nessim till
Baltiska utställningen i Malmö.
Han skulle återvända till Belgien
men blev på grund av kriget kvar
i Sverige. Han träffade en svensk
flicka 1918 och gifte sig med henne.
Jean Nessim började grossistverksamhet med mattor och blev Nordens
största företag för orientaliska mattor.
När han blev svensk medborgare
måste hans svenska hustru också
söka svenskt medborgarskap! I
hennes handlingar framgick att hon
var bulgariska med hemort Varna
trots att hon aldrig varit där. Till
det hör att den som inte var svensk
medborgare kunde vid denna tid inte
bli medlem i Mosaiska församlingen.
Han eller hon flyttar i samband
med medborgarskapet t.ex. från
Maria församling till Mosaiska
församlingen utan att egentligen
flytta.
Sammanfattningsvis vill jag säga
att aftonen gav oss bl. a. många
nya intressanta dimensioner på
medborgarskap som vi knappast
kunde ha anat oss till.
Egentligen skulle ni naturligtvis
hört Carl-Henrik berätta själv då
det är svårt att göra honom rättvisa
med denna korta beskrivning. Med
förhoppning att ni förstår att det var
en givande kväll tackar vi honom.
Hanna Feist-Wechselblatt
En svensk framgångssaga...
På Museet den 16 september
Om min morfars morfars morfar
och fenomenet ”Port-Jews”
Denna tisdag kväll gästade Harry
R:son Svensson, doktorand på
Historiska institutionens Centrum
för Maritima studier vid Stockholms
Universitet, oss på Museet.
Det var extra roligt eftersom det
delvis skulle handla om min morfars
morfars morfar Fabian Philip men
också det som kallas Port-Jews och
det är vad jag kommer att börja med,
annars kanske jag inte kommer fram
till det alls utan förirrar mig i Fabian
Philips liv och leverne.
Port-Jews är ett begrepp som dök
upp i slutet av 1990-talet när flera
olika studier om judars bosättning
i hamnstäder gjordes. En del av
studierna räknade endast sefardiska
judar som hade blivit utkastade ur
Spanien i samband med inkvisitionen
som Port-Jews, och som deltog
i Medelhavets och Atlantens
sjöfart under 16- och 1700-talen.
Andra forskare inkluderade även
ashkenasim. Min enkla slutsats är
att utgå från att Port-Jews är judiska
handelsmän bosatta i hamnstäder
och som verkade tillsammans med
ickejudiska handelsmän på samma
villkor. Hamnstäder har alltid legat
i framkanten av utvecklingen i
respektive land och därför blev de
judiska handelsmännen här kanske
mer vidsynta snabbare än på andra
håll. Att de blev accepterade och
respekterade av resten av samhället
i övrigt är också tydligt. En fördel
som judarna hade var att de också
ofta hade kontaktnät med andra
judar i andra länder, vilket inte
var lika vanligt bland den övriga
befolkningen.
Karlskrona grundades 1680. Betänk
att Blekinge var danskt ända till
1658, och blev örlogsflottans
huvudstation och snabbt Sveriges
tredje största stad med 10.000
invånare. På den tiden såg inte
Sverige ut som nu, Stockholm var
den största staden och Riga, i dagens
Lettland, var den näst största.
Hur kommer det sig då att
Karlskronas judar kan ses som
Port-Jews. Det är där Fabian Philip
kommer in i bilden. Fabian kom
till Sverige 1776 och ganska snart
bosatte han sig i Karlskrona med
tillstånd av Gustav III. Enligt 1782års Judereglemente fick inte judar
bosätta sig annat än i Stockholm,
Göteborg och Norrköping.
Fabian Philip grundade
segelduksfabriken 1785 tillsammans
med amiralitetssekreteraren
Christian Lorents Strömholm
och handelsmannen Sven Johan
Wahlgren. Två år senare blir Capten
Mechanicus Magnus Rosensvärd
också delägare. I och med detta hade
Fabian kommit in i Karlskronas
societet och segelduksfabriken
levererade segel till hela svenska
flottan. Under 1800-talets första år
ska Fabian ha varit en av landets
mest förmögna män. 1806 köpte
han en stor fastighet i centrala
Karlskrona, ett område där
köpmännen hade bott sedan stadens
grundande. Huset som sedan kom att
kallas för Rubenska gården, hade en
huvudbyggnad på 412 kvadratmeter
och murad grund. Att den kom att
Museibladet 4/2014
kallas för Rubenska gården beror på
att Fabian endast fick ett barn, en
dotter, som gifte sig med Jerachmiel
Ruben. Därför kom alla ättlingar till
Fabian Philip att heta Ruben.
grundats året innan. Året därefter
tilldelas Fabian Illis Quorum för sina
insatser inom fattigvården, som han
hade ägnat sig åt långt tidigare än
organiseringen av fattigvården 1814.
1811 köpte Fabian Afvelsgärde, den
största gården utanför Karlskrona.
Det var populärt bland societeten
att äga ett ”lantställe”. Gården finns
fortfarande kvar i familjen.
Svensk undersåte blev Fabian
inte förrän eller redan 1819,
intressant med tanke på att 1782års judereglemente inte avskaffades
förrän 1838.
Nu ägnade sig Fabian inte enbart
åt att köpa saker åt sig själv utan
1814 startas en fattigvårdsinrättning
med Fabian som ständig medlem i
direktionen. Nästan 600 personer
gavs arbete i Segelduksfabriken
vilket var ungefär fem procent
av Karlskronas befolkning,
han matchade helt enkelt sitt
arbetskraftsbehov mot stadens
arbetslösa. 1815 blev han
invald som arbetande ledamot
i styrelsen för Kungl. Blekinge
Hushållningssällskap som hade
Hans dotter Eleonora gifte sig med
Jerachmiel eller Joakim Ruben
och de fick en stor skara barn, fem
söner och två döttrar. Ett intressant
faktum är att det inte var Eleonora
som skickades bort för att gifta sig
utan Fabian hämtade Jerachmiel från
Hamburg för giftermål i Karlskrona.
Det visade sig att Jerachmiel inte
var någon sympatisk person och
Eleonora skilde sig från honom efter
tjugofyra års äktenskap. I Fabians
testamente från 1833 kan man läsa att
- Kvinnorna sitter i orubbat bo
- Den tidigare mågen Joakim ben
Moses Ruben görs arvlös
- De två äldsta barnbarnen blir
förmyndare
- De manliga barnbarnen får läsa
obehindrat på sterbhusets bekostnad
- Flickorna gifts bort i Hamburg och
Storbritannien
Ni kan träffa Fabian på
Museets utställning ”En svensk
framgångssaga…” där det även
går att se Illis Quorum-medaljen.
Den finns även som replik i vår
permanenta utställning om svensk
judisk historia, det fina röda skåpet,
där man också kan se stämpeln
som användes på segeldukarna och
Fabians sigill och lite annat smått och
gott.
Detta får bli min avslutning på
historien om Fabian Philip för
annars blir jag inte klar i tid till
manusstoppet.
Annika Ehnwall
STÖD JUDISKA MUSEET
I samband med högtidsdagar köp ett CHAJ-diplom i stället för blommor
För information och köp kontakta Museet
telefon 08-31 01 43, fax: 08-31 84 04, e-post: info@judiska-museet.se
eller besök Museet på Hälsingegatan 2
CHAJ = LIV och TALET (18 lyckotal)
CHAJ-diplom måste beställas minst en dag i förväg
Vänföreningens
medlemmar önskas en
Glad Channukah, en
God Jul och ett Gott
Nytt År!
Museibladet 4/2014
Judiska Museet i Stockholm söker:
Museichef
Vår chef går i pension hösten 2015.
Vänligen skicka intresseanmälan med CV till:
David Neuman, ordförande i JMS
c/o Magasin III Museum & Foundation for Contemporary Art
Frihamnsgatan 28, 115 56 Stockholm
eller via email: ansokning2015@magasin3.com
Obs: Inga telefonsamtal
För information om museet: http://www.judiska-museet.se
10
Museibladet 4/2014
PROGRAM VINTERN 2014-2015
Söndag 11 januari kl 17.00
Georg Riedel, basist, jazzmusiker, tonsättare, viskompositör
En av våra absolut mest framstående, mest svenska och folkkära kompositörer berättar om sitt liv som
musiker och sitt långa samarbete med Astrid Lindgren.
Arrangör: Judiska Museets Vänförening
Obligatorisk föranmälan: e-post program@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64
Tisdag 13 januari kl. 19.00
Pontus och Göthilda Fürstenberg
Makarna som blev några av de mer betydande konstsamlarna i Norden kring sekelskiftet 1900.
Kristoffer Arvidsson, fil dr i konstvetenskap. Konstskribent och forskningsledare vid Göteborgs
Konstmuseum.
Obligatorisk föranmälan: e-post program@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64
Tisdag 20 januari kl 19.00
Om släkten Lamm
Rita Bredefeldt, docent i ekonomisk historia talar om släkten Lamm, som tillhörde en ekonomisk, social och
kulturell elit i Sverige från sent 1700-tal fram till 1930-talet. Många av dess familjemedlemmar var typiska för
den tidens judiska borgerskap.
Obligatorisk föranmälan: e-post program@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64
Söndag 25 januari kl 17.00
“Herregud, jag glömde vad jag skulle säga ...jag vill inte att filmen ska ta slut.”
Ingrid Bergmans egna ord om A women named Golda.
Bo Hyttner berättar om tillkomsten av Ingrid Bergmans sista film och visar den berömda filmen.
Arrangör: Judiska Museets Vänförening
Obligatorisk föranmälan: e-post program@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64
Tisdag 3 februari kl 19.00
Vad behöver man som minoritet för att klara sig bra i Sverige? Ricki Neuman, kulturjournalist och författare samtalar med Kenneth Hermele, ekonom, humanekolog och
författare.
Obligatorisk föranmälan: e-post program@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64
Tisdag 10 februari samlin kl 18.40
Besök på Thielska Galleriet.
Visning under ledning av Patrik Steorn, intendent och museichef vid Thielska Galleriet.
Begränsat antal platser, först till kvarn!
Betalning efter bekräftelse.
Obligatorisk föranmälan: e-post program@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64
Söndag 15 februari kl. 17.00
Israels tolv stammar - fanns dessa verkligen?
Bo Hyttner visar Salvador Dalis berömda tavelsvit och samtalar med Morton Narrowe om de 12
stammarna.
Arrangör: Judiska Museets Vänförening
Obligatorisk föranmälan: e-post program@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64
Tisdag 24 februari kl 19.00
Judisk filantropi i Stockholm
Mia Kuritzén Löwengart, doktorand i historia vid Uppsala universitet.
Obligatorisk föranmälan: e-post program@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64
11
Museibladet 4/2014
Söndag 1 mars kl 17.00
Åka skridskor i Warszawa
I Emilia Degenius nyutkomna roman Åka skridskor i Warszawa beskriver hon personligt, egensinnigt
och humoristiskt sin ensamma utvandring från Polen i samband med den antisemitiska kampanj som
började 1967. Emilia kom till Sverige 1972, 17 år gammal. Hon berättar själv om boken och Hanna FeistWechselblatt läser valda delar av den.
Arrangör: Judiska Museets Vänförening
Obligatorisk föranmälan: e-post program@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64
Tisdag 3 mars kl 19.00
”Du måste prata arabiska. Jag kan inte tänka som en terrorist på hebreiska.”
I Sara Shilos prisbelönta roman Falafelkungen är död skildras en dag i familjen Dadons liv i en liten stad
i norra Israel på gränsen till Libanon. Medan katiusjaraketerna regnar ner över staden får vi följa varje
familjemedlems hantering av förlusten av familjens patriark: den berömde Falafelkungen.
Översättaren Natalie Lantz berättar om översättningsarbetet med romanen.
Obligatorisk föranmälan: e-post program@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64
Tisdag 10 mars kl 19.00
Bund i Sverige 1946–1954. En judisk arbetarrörelse vid skiljevägen
Håkan Blomqvist, docent och historiker vid Södertörns högskola, berättar om hur svenska Bund mötte
efterkrigstidens nya värld då rörelsens massbas i Polen förintats och hur den förhöll sig till kommunism,
kapitalism och det sionistiska projektet Israel.
Arrangör: Judiska Museets Vänförening
Obligatorisk föranmälan: e-post program@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64
Tisdag 17 mars kl 19.00
Synen på judar i svensk film och i svensk skämtpress på 1920-30-talet
Lars M Andersson, universitetslektor på Uppsala universitet. Författare till ”En jude är en jude är en jude”.
Obligatorisk föranmälan: e-post program@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64
Söndag 22 mars kl 17.00
Vänföreningens årsmöte, mer information i nästa nummer
Nya regler med tanke på allas säkerhet!
Åhörarna skall vara på plats senast tio minuter före
programpunktens början!
På anmodan måste legitimation kunna visas upp!
Porten kommer att låsas fem minuter efter programmets start!
Vi bjuder på förfriskningar
Programavgift: 80 kr Medlemmar i Museets Vänförening: 60 kr
Vid förhinder meddela per telefon: 08-557 735 64 eller e-post: program@judiska-museet.se
Med reservation för ändringar i programmet
Programmet kommer att uppdateras på hemsidorna www.judiska-museet.se och www.jmv.se
Om ej annat uppges äger arrangemangen rum på Museet
Adress: Hälsingegatan 2
Varmt
välkomna!
I samarbete med
12
Museibladet 4/2014
13
Museibladet 4/2014
Författare
På Museet den 7 september
På skattjakt i Polen
-Min farfar berättade inte mycket
om sin uppväxt som jude i tjugooch trettiotalets Tyskland. Men en
historia fick jag höra om och om
igen: den om skatten hans far grävde
ned på tomten innan han försvann.
När jag återgav berättelsen för min
son tyckte han att det var självklart
– har man en släktskatt måste man
leta reda på den.
Så inledde författaren Danny
Wattin om förhistorien till sin
senaste bok ”Herr Isakowitz skatt”
. Det är berättelsen om hur Danny,
tillsammans med sonen Leo och
pappa Hans-Gunnar, bilar ner till
Polen för att hitta den skatt som
gammelfarfar grävde ner innan
nazisterna tog hans liv. Men det
fanns också en önskan om att far och
son tillsammans skulle lära känna
den historia som förenar dem; att
tre generationer män skulle komma
närmare varandra.
Resultatet är en annorlunda resa
genom en mörk period under
förra seklet. Det är en historia om
dramatiska livsöden, livsavgörande
tillfälligheter och excentriska
karaktärer som danats i skuggan av
nazismen.
Danny är barnbarn till fyra judiska
förintelseöverlevare. Han är uppväxt
i en stockholmsförort och familjen
firade judiska helger. - Som barn
ville jag inte visa att jag var jude, jag
var rädd för nazister som slog ihjäl
folk och därför höll jag låg profil.
I 20-årsåldern började jag undra
vad som hade hänt med släkten.
Några började berätta. Att berätta
för barnbarnen ansågs viktigt. Det
var exceptionella historier om de
som klarade sig undan Förintelsen.
Att berätta om min släkt har legat
i bakhuvudet länge. Jag har samlat
material ca 20 år. Men hur skulle jag
berätta historien. Sen undrade jag;
vad har jag för rätt att tolka andras
historia. När min son Leo frågade om
skatten och ansåg att vi måste leta
rätt på den tänkte jag att detta kanske
kunde vara en ingång till historien.
Danny berättade att han drog sig för
att skriva sin självbiografiska bok
och att han var orolig för att inte göra
släkten rättvisa. Hur gör man när
släkten upplevt andra världskrigets
folkmord och med nöd och näppe
undgått Förintelsen som tog sex
miljoner judars liv?
-Att skriva om människor som har
funnits och som finns på riktigt
innebar en stor utmaning. Det var
svårt och nervöst. Många gånger
tänkte jag ”vad håller jag på med?”
Det hade varit mycket enklare att
bara hitta på, för det är ett stort
ansvar att berätta verkliga personers
historia, menade han.
Innan han bestämde sig för att ge ut
boken skickade han den därför till sin
pappa som förekommer en hel del i
berättelsen. ”Om han inte gillar den
då blir det ingen bok”, tänkte Danny.
Men hans pappa tyckte om den. Båda
föräldrarna godkände boken.
Men var boken verkligen relevant
för personer utanför släkten? -Jag var
osäker på det. Det sade alla släktingar
också, ”det här är jättebra men är
någon förutom oss intresserade,
berättade Danny.
Nu har flera länder köpt rättigheterna
till boken.
Ibland kan det ta lång tid innan man
finner formen och känner sig redo
att skriva sin historia om man har
släktingar som överlevt Förintelsen.
Att skriva boken har gett Danny
Wattin ett annat perspektiv på sitt
eget liv.
Rut Milchner
14
Museibladet 4/2014
BEHÖVER NI FOTOGRAF
vid bröllop, jubileum och andra viktiga
fester, porträtt eller reklam?
Kontakta Jan Herdevall
Sound & Music Studio
Telefon: 021-35 79 18
Mobil: 070-738 66 22
E-post: sound.music@swipnet.se
Hemsida: www.soundmusic.se
Sound & Music Studio arbetar med
foto, film och musik.
betald
annonsplats
15
Museibladet 4/2014
Konstnärsfruar
På Museet den 2 september
Emma (och Zorn!)
I förra numret av Museibladet
skrev jag om hur man gärna sätter
stora manliga konstnärers fruar
i andra hand: Man ger dem helt
enkelt på tok för liten plats i deras
gemensamma historieteckning. Just
den gången kom jag för att lära
mig mer om Emma Zorn, inte för
att höra historier om hennes makes
matsmältningsproblem! Men när
Birgitta Sandström presenterar sin
736 sidor tjocka biografi över Zorns
hustru Emma på Judiska Museet,
får vi se en levande bild av denna
flerdimensionella Stockholmsflicka.
Birgitta Sandström var i sjutton år
chef för Zornmuseet i Mora, och
Emma Zorn var hennes morfars
moster. Hon har ett fantastiskt
källmaterial att ösa ur, som tidigare
opublicerade brevsamlingar, både
mellan Emma och Anders och mellan
Emma och hennes mor. Man får en
stark känsla av Emmas närvaro i
föredraget och det är klart, Birgitta
Sandström har ju verkligen levt med
Emma under en lång tid.
Emma föddes Lamm 1860, samma
år som Anders Zorn, men med helt
olika förutsättningar i livet. Emma
var köpmansdotter i en assimilerad
judisk familj. Hon var både bildad
och frispråkig, man anar till och
med, för en flicka, ett o-tidstypiskt
gott självförtroende hos henne.
Anders föddes utanför äktenskapet
och tillhörde därmed en helt annan
klass. De hade mötts 1881 när Zorn
målade ett porträtt av en släkting till
Emma och då blivit blixtförälskade.
För Emma fanns sedan ingen annan
än Zorn, konstnärsgeniet: Hon tog
till sin uppgift att stötta honom livet
ut. Vi första anblicken verkar det
nästintill helgonlikt, med tanke på att
Zorn själv inte sticker under stol med
att Emma faktiskt inte alls är hans
livs största passion.
Birgitta Sandström är en skicklig
berättare, hon är rolig och generös,
och bilden av Emmas person står
stark utan stöttemedel från maken.
Hon slår hål på olika myter kring
parets förhållande och framför allt
presenterar hon en rättvis bild av de
förutsättningar Emma och kvinnor
ur hennes samhällsklass hade under
den här tiden. Kanske är det inte så
konstigt att hon helhjärtat kastar sig
in i rollen som hushållerska/mamma/
producent/mecenat till sin make?
Alternativet hade varit att sjunka
in i glömskans dimmor bakom en
minst lika krävande (men tråkig!)
krösus av obestämt (men flott!)
ursprung, och ägnat sitt liv åt att
arrangera vaxblommor och brodera
bakom spetsgardinerna i den burgna
Östermalmsvåningen…
Birgitta Sandström inleder
föredraget: ”Vad vore Zorn utan
Emma? Och vad vore Emma utan
Zorn?” och det är helt klart en
relevant fråga i det här fallet. Kanske
var det så att konstnären Anders var
Emmas stora äventyr och flykt? Att
äktenskapet över huvud taget blev
av berodde förmodligen på Emmas
mors välsignelse, annars hade det
nog inte blivit av. Jag ser framför mig
löpsedeln ”Fin fröken rymmer med
målarkludd!” eller liknande. Som
det verkar var äktenskapet till en
början lyckligt, även om paret aldrig
fick några barn, till Emmas stora
sorg. Men det fick sig en ordentlig
törn i medelåldern då Anders Zorn
hade en affär med en amerikansk
konstnärinna och paret levde sedan
mer eller mindre parallella liv.
Förutom det verkar inte Emma ha
varit särskilt svartsjukt lagd utan blev
istället ofta god vän med de unga och
vackra modeller som Zorn målade.
Livet tog ut sin rätt för Anders
Zorns del, och han dog endast 60
år gammal. Emma Zorn överlevde
honom med 21 år, ständigt sysselsatt
med att bygga upp Zornmuseet som
ett monument över makens konst.
Emmas judiska ursprung känns
väldigt fjärran, bland annat verkar
Midsommarafton ha varit parets
största högtid. Det hade varit
spännande att se hur Zorn-gården
hade sett ut om hennes judiska
identitet varit starkare. Det är som
sagt lätt att föreställa sig Emma
som övermänskligt tillåtande, men
Birgitta Sandström berättar om en
jordnära och lojal person som aldrig
verkar förlora sig själv. Just därför
framstår också Anders i ett mer
förlåtande ljus. Besvärlig, otrogen
och ständigt drucken, ja- men en
fantastisk konstnär. Det var det den
fantastiska Emma såg!
Nils Harning
16
Museibladet 4/2014
Författare
På Museet den 31 augusti
Odödlighetens elexir - nu på svenska
Möt författaren Gabi Gleichmann
som berättar om tillblivelsen av
sin roman Odödlighetens elixir.
Romanen är en fängslande historia
om judiskt liv, kärlek, sorg och
livsbejakande humor från 1100-talets
Lissabon till vår egen tid. Boken
är utgiven i 15 länder och har fått
stor uppmärksamhet. Den är just
utkommen på svenska.
Gabi Gleichmann kom till Sverige
från Ungern som 10-åring. Han
växte upp i en sekulär judisk familj.
I Ungern ljög myndigheterna om
allt – utom fotbollsresultaten. Hans
familj köpte böcker för att finna
sanningen. Så småningom gifte han
sig med svensk judisk kvinna och
sonen Marcel föddes.
Sedan 15 år tillbaka bor Gabi i Norge. Där finns, som vi vet, endast
ett fåtal judar och Gabi kände sig
som den siste Mohikanen. Gabis
norska hustru är från en aristokratisk
familj med släktband 350 år tillbaka
i tiden. Hustruns morbror som är
en storgodsägare har sett till att det
finns en gedigen släkttavla, men vad
säger egentligen ett släktträd om
individerna som gömmer sig bakom
namnen? I kontrast till hustruns
stamtavla blev det tydligt att Gabi
inte har någon släkt och heller ingen
att fråga. Hur skulle han förmedla
sin judiska bakgrund – själva DNA:t
– för sina fyra barn?
Gabis mamma sa: -Varför skriver du
inte en bok? Du får helt enkelt hitta
på en historia som dina barn kan ta
till sig. Litteraturen kan återskapa liv.
Pennan är världens farligaste vapen.
Gabi har alltid varit intresserad
av den latinamerikanska
litteraturtraditionen. Författare
som Mario Vargas Llosa blandar
skrönor med sanningar, tillåter sig
att vara filosofiska och hoppar fram
och tillbaka genom århundradena.
Det tilltalar Gabi. Berättandet är
livsviktigt. Vi pratar inte längre
med varandra. På tunnelbanan sitter
alla med inåtvända ansikten och
blicken på sin iPhone. Det finns inga
berättelser längre i vår del av världen.
Berättelser existerar endast i länder
där det finns förtryck.
Ari Spinoza är bokens berättare.
Han är döende och ensam. Han
vill rädda historierna om sin släkt
för eftervärlden. Och precis som i
Tusen och en natt överlever han ett
litet tag till genom sina historier. I
Centraleuropa, liksom i boken, är
ironin ett måste för att överleva.
Berättelserna har förmedlats till Ari
och hans tvillingbror Sascha genom
en grandonkel. Han räddar barnen
från den tystnadens tyranni som råder
i deras hem och i deras omvärld.
Berättelsen börjar i 1100-talets
Spanien och slutar i vår tid i
Skandinavien. En ung man uppfinner
ett odödlighetens elixir. Från denna
yngling vandrar kunskapen om
odödlighetens elixir genom historien
och genom Europa. En mängd
historiska personer och platser
förekommer och på frågan om vad
som egentligen är sant svarar Gabi:
”Jag vet att allt är sant eftersom det
är jag som har hittat på det.”
Boken är en hyllning till
berättarkonsten. Den vill likt
latinamerikansk berättarkonst
förmedla en magi och inte vara
kronologisk i vanlig mening. Vårt
tänkesätt är inte linjärt. Schack är
centralt i boken. Schackpjäserna är
symboler för livet självt Tiden har
förflyttat oss genom historien precis
som schackpjäser. Gabi uppmanar
oss att läsa boken långsamt. Det är
en kollektivroman som både vuxna,
barn och barnbarn kan läsa med stor
behållning.
Yvonne Leff
17
Museibladet 4/2014
Jiddisch
På Museet den 14 maj
Vemodigt möte med legendar - Moshe Yassur
Ni vet när man helt plötsligt förstår
att man är med om något väldigt
stort, som när man ser Jerusalem för
första gången, eller kungen kanske.
(Det där med kungen kan det ju råda
delade meningar om så klart, men Ni
förstår säkert vad jag menar!)
Så är känslan när jag andäktigt
sitter och lyssnar på Moshe
Yassur, någon med ena foten djupt
förankrad i Jiddishkulturens kärna,
den andra i dagens New York.
Han har sett, varit med om och
hört levande Jiddischteater. Inte
efterkonstruktioner med Amerikansk
satsmelodi, utan THE REAL STUFF!
Han är en liten prydlig man med en
lågmäld framtoning och han håller
sitt föredrag sittande.
Alla i Judiska Museets samlingssal
lyssnar hänfört på honom,
sammankopplade med ett mer
eller mindre brinnande intresse
för Jiddisch och Jiddischkulturen.
Stämningen är familjär och
lite högtidlig, men blir allt mer
uppsluppen efter hand. Det vilar
också något lite sorgligt över
föredraget - är Jiddischen trots allt på
utdöende? Moshe Yassur berättar om
sitt arbete på Bucharest Jiddischteater
som fortfarande finns kvar, men som
idag består av en enda skådespelare.
Judiska Teatern i Rumänien har rötter
som går tillbaka till artonhundratalet
och hyste bland andra den moderna
judiska teaterns fader, Avram
Goldfaden, i sitt stall. Moshe själv
föddes 1934 som Marcel Simon
Stuermer i Iasi, en universitetsstad
i nordöstra Rumänien, nära den
Ukrainska gränsen. Efter kriget, som
han med nöd och näppe överlevde,
han sattes i koncentrationsläger, åkte
han till Frankrike. Han studerade
i Paris för den legendariska JeanMarie Serreau och arbetade
även som assistent på en del av
Ionescos första pjäser. I New York
studerade han för Lee Strasberg och
Harold Clurman. Moshe Yassur
har regisserat i Rumänien, Israel,
Tyskland, Moldavien och USA. Hans
produktion av Mario Diaments (en
Argentinsk dramatiker, journalist
och författare)”The Book of Ruth”,
en pjäs om att fly Förintelsen, hade
premiär 2002 och spelas fortfarande
på den statliga Judiska Teatern
i Bukarest. Han talar engelska,
rumänska, hebreiska, jiddisch och
franska helt flytande. Han berättar att
han arbetat med Beckett också, men
att han var för blyg för att tala med
honom. ”Jag ville säga hur jag kände
det för ”I väntan på Godot”, hur vi
som judar vandrat över världen precis
som Didi och Gogo. Vi uttrycker
vår egen tragedi tillsammans med
tragedin i mänskligheten. Men jag
ville inte att han skulle tro att jag
ville konvertera över honom till vår
sida, så jag sade inget!”
Varvat med anekdoter från sitt
synnerligen rika och tämligen
stjärnspäckade liv, talar Yassur
såklart om Jiddischens vara eller
inte vara. På ett sätt skulle man
kunna tänka sig att man skulle
komma upplyft hem efter den här
kvällen, fylld av hoppfull förvissning
om att Jiddisch fortfarande är ett
levande språk. Men det gör man
inte riktigt. Kanske handlar det
om att Moshe Yassur själv sett ett
Europa till bredden fyllt av skickliga
Jiddischtalande skådespelare som
inte behövde hävda sin rätt till sitt
egna, alldeles levande språk. Kanske
är kontrasten från detta till dagens
minoritetsspråk alltför stor för honom
för att bortse ifrån?
Han ser lite sorgset bekymrad ut,
när han berättar hur få av hans
skådespelare som verkligen kan
Jiddisch ”på riktigt” numera. ”En,
kanske två..” säger han. ”Men så ser
det ju ut nuförtiden.” På frågan om
han tror att Jiddischen har någon
framtid, svarar han inte riktigt.
Oavsett detta, som ju faktiskt är en
realitet, är det en fröjd att lyssna på
honom. Och att se honom, särskilt
när han med strålande blick tittar
på det utmärkta framförandet,
på rungande Jiddisch med skilda
dialekter, av Gimpel the fool
under ledning av Judith Hollander.
Texten var skriven av Singer och
översättningen av Moshe själv.
Framförandet sprakar och publiken
lever sig in, kanske glimmar där ett
hopp, trots allt? Moshe Yassur ser
mycket nöjd ut och avslutar med
att tacka för sig på samma ödmjuka
sätt som föredraget är hållet i övrigt.
Jiddischen lever nog trots allt,
det kanske bara är den inbyggda
melankolin i minnet av en annan
tid som gör sig påmint? Melankolin
ingår ju faktiskt i konceptet! Det är
precis som Mordekhaj Gebirtig en
gång skrev;
Kinderyorn, size kinderyorn Eybik blaybt ir vakh in mayn zikorn; Ven ikh trakht fun ayer tzayt, Vert mir azoy bang un layd. Oy, vi shnel bin ikh shoyn alt gevorn.
(Barndomsår för alltid är ni med mig
När jag tänker på er, blir jag sorgsen
O, så snabbt jag blev gammal!)
Nils Harning
Artikeln fick inte plats i förra
numret av Museibladet.
Red anm
18
Museibladet 4/2014
Investeringsverksamhet
19
Museibladet 4/2014
Redaktörens funderingar...
...om släkt
Det var dags med en ny bild i
vinjetten och äntligen kom det
en där jag var mig ganska lik.
Den togs på invigningen av ”En
svensk framgångssaga…” av
fotografen Niklas Åkesson, som
tog en väldigt stor mängd bilder
den kvällen.
Månadsskifte oktobernovember och fortfarande
temperaturer runt tio grader,
häromdagen var det över
femton! Om detta har med
klimatförändringar att göra,
så inte mig emot. När jag var
någonstans runt sju-åtta år så
minns jag att jag vid middagen
en dag sa till mina föräldrar att
jag skulle vilja bo någonstans
där det aldrig var kallare än
tio grader, för då skulle man
inte behöva ha så mycket
kläder på sig. Så vill jag ha det
fortfarande, så jag uppskattar
verkligen den här hösten.
Nu undrar ni kanske vad det
här har med släkt att göra,
jamen jag är ju släkt med
mina föräldrar, det kan vi inte
komma ifrån och om ni har läst
tidningen från början så har
ni redan läst om min morfars
morfars morfar Fabian Philip.
Men om ni har börjat från
slutet, vilket jag vet att en
del gör, så får ni först läsa om
några andra av mina släktingar.
I början av hösten var jag
på ett föredrag i Judiska
Släktforskningsföreningen om
den kända familjen Warburg,
som hölls av Församlingens
kantor, tillika en av
initiativtagarna till föreningen,
Maynard Gerber. Redan i våras
när jag fick veta om programmet
så kontaktade jag Maynard
och talade om att jag tillhörde
den familjen, vilket han inte
hade en aning om. Jag skickade
honom lite material om de tidiga
förfäderna som han tackade
för.
När det sedan var dags att
lyssna på föredraget hade jag
tagit med den stora släktboken
med alla släktingar från 1550
till och med 1937 när den
färdigställdes. Den finns i min
ägo tack vare att min mormor
vågade åka ner till Tyskland
efter Novemberpogromen 1938
och hämta hem den till Sverige.
Jag tillhör inte någon av de
rika grenarna. Faktum är att
innan Simon från Kassel slöt
ett skyddsfördrag med staden
Warburg, därav släktnamnet,
fanns familjen i Venedig och
hette Delbanco. Det senare
visste jag inte tidigare, fast jag
har alltid misstänkt att släkten
var sefardisk. Varför skulle
man annars ha hittat rötter i
Tyskland ner till 1550 men inte
tidigare. Min mormors mormors
mor hette Amalie Warburg
och var född 1800. Till Sverige
invandrade hennes dotterdotter
Antonie, gift med Rabbin
Gottlieb Klein 1883. Han hade
blivit anställd av Stockholms
Mosaiska Församling. De var
min mormors föräldrar. Nu
har säkert några av er tappat
tråden, och det kan jag förstå,
men det viktigaste är ju att jag
inte tappar den.
Jag vill passa på att upprepa
mig lite eftersom det i år är
etthundra år sedan Gottlieb
avled. Han föddes i Ungern
i staden Hommona, som idag
ligger i Slovakien. Han började
först studera till läkare men
ändrade sig eftersom han
hittade en ny judendom som
inte liknade den som han hade
vuxit upp med. Han studerade
för Abraham Geiger och när
Stockholm behövde en ny
rabbin och just ville ha en elev
till Geiger, sökte min mormors
far tjänsten, och fick den och
stannade i Stockholm till sin död
den 6 april 1914. Eftersom han
var född den 18 februari 1852
så upptäcker jag just nu medan
jag skriver det här att jag har
överlevt honom med cirka två
månader hittills, jag har tänkt
att fortsätta lite till.
Avslutningsvis vill jag önska er
alla en Glad Channukah, God Jul
och ett Gott Nytt År.
@nnika €hnwall
20
Museibladet 4/2014
Fotograf vid invigningen
var Niklas Åkesson