1. No category

Medlemstidning för Befälsföreningen Militärtolkar - 4/2010 - december
HUGIN&MUNIN
MILITÄRREFORM
I RYSSLAND
Ett nytt Sudan i sikte
Val i Europas sista diktatur
Till polisen utan att passera gå
Redaktören har ordet
HUGIN&MUNIN
4/2010 – december
Hugin & Munin är Befälsföreningen
Militärtolkars medlemstidning. Tidningen distribueras i tryckt format
till föreningens medlemmar, men
finns också på www.militartolkar.
org.
Adress
Befälsföreningen Militärtolkar
Box 24130, 104 51 Stockholm
Chefredaktör
Nanna Lingegård
hm@militartolkar.org
Grafisk redaktör
Ylva Winsnes
Annonsansvarig
Alexander Edvinsson
Ansvarig utgivare
Emil Gelebo
ordforanden@militartolkar.org
Tryck
Wikströms Tryckeri, Uppsala
ISSN 1654-9937
Styrelsen i MT
Emil Gelebo, ordförande
Ulrik Franke, vice ordförande
David Magnusson, sekreterare
Gustav Niblaeus, kassör
Ylva Santesson Nicolae,
ansvarig för kvinnligt nätverk
Nanna Lingegård,
chefredaktör Hugin & Munin
Erik Malmberg (adjungerad),
ansvarig för Tolkpoolen
Tobias Lindström,
ansvarig för mentorprogrammet
Alexander Edvinsson,
marknadsföringsansvarig
Martin Rosén, jubileumsansvarig
Postgiro 59 895-3
Orgnr 802402-4930
Annonsbokning
pr@militartolkar.org
Adressändring
register@militartolkar.org
Anmälan till nyhetslista
mt-nytt-subscribe@googlegroups.com
Omslag
Första officiella fällningen
någonsin av en Sprut-SD.
Foto: Arméattaché övlt Johan Huovinen
Vladimir Putin gladde sig i veckan åt att Ryssland, utöver vinter-OS i Sotji
2014, nu också lagt beslag på fotbolls-VM 2018. Det ska bli intressant att
se hur det utvecklar sig. För några år sedan fick ett par nära vänner från
tolkskoletiden nämligen möjlighet att arbeta på ett svenskt teknikföretag
som hade ryska fotbollsligan som kund. Med hjälp av en kamerarigg och
målsökningssystemet från Saabs bombkapsel 90 var idén att följa spelarna
på en fotbollsplan för att genom en virtuell översiktsbild samla statistik
på allt från den samlade löpdistansen till längden på inkasten. Systemet
var som sagt sålt till den ryska fotbollsligan, och mina vänners uppgift
var att agera support när saker och ting gick åt fanders. För det gjorde de
i regel. Jag minns särskilt en episod de berättade om då de efter att ha gått
igenom varenda parameter i systemet kom fram till att dataöverföringen
inte fungerade eftersom den ryske arenateknikern hade kopplat systemet
till sin mobiltelefon istället för arenans trådlösa nätverk… Viljan var det
dock inget fel på, bortsett från när matcherna spelades i Groznyj. Till
Tjetjenien var det tydligen ingen av teknikerna som ville åka, så FC Terek
Achmat Kadyrov fick i regel klara sig utan att veta längden på sina inkast.
Liksom i redaktörsspalten blir det i detta späckfulla nummer mycket
rapportering från öst. Hugin & Munin har till exempel fått möjlighet att
förhandsläsa och recensera Claes Ericsons nya bok Oligarkerna - Om
snabba pengar och förgänglig makt i kapitalismens Ryssland som är så
ny att den inte ens kommit igenom tryckpressarna än. Kanske en möjlig
julklapp? Redaktionen har också kunnat glädja sig åt att ett antal läsare
har hört av sig med frågor angående förra numrets språkspalt. Magnus
Dahnberg elaborerar därför ytterligare på ämnet i detta nummer. Därtill har
Stefan Eriksson, Sveriges ambassadör i Vitryssland, gett Hugin & Munin
en intervju om hur situationen i landet utvecklar sig inför valet. Även om
redaktionen tyvärr inte lyckats ta fram någon persiskrelaterad artikel till
detta nummer skall vi dock inte glömma bort föreningens övriga språkområden. För arabiskans del beskriver Karolina Lindén på plats i Sudan den
oroväckande situationen inför omröstningen gällande en delning av landet.
Som vanligt finns det alltså mycket intressant att ösa ur av medlemmarnas erfarenheter. Avnjutes väl tillsammans med en pepparkaka.
God Jul!
Nanna Lingegård, chefredaktör
I DETTA NUMMER
s 4 Rysslands militära reform | s 6 Ett nytt Sudan i sikte
s 8 Val i Europas sista diktatur
s 10 Till polisen utan att passera gå
s 14 Från EU-observatör till vinodlare
s 16 Mera skor och lite av varje | s 18 En oligark är en oligark är
en skurk? | s 20 TolkS 79/80 återförenas i St Petersburg
MT-vänner!
Ytterligare ett kalenderår med MT
närmar sig sitt slut. Efter en lugn
start på hösten fylldes november
med helgkurser, flera föredrag och
en särskild utbildning i god tolksed
tillsammans med tolkförmedlaren
Semantix. Tempot har således varit
högt när vi nu närmar oss julledigheten och tid för reflektion.
För ett år sedan handlade den
här ledarspalten om behovet att öka
föreningens självfinansiering i ljuset
av minskade statsbidrag. Därför kan
det vara på sin plats att lyfta fram
några särskilda bidragsgivare, vars
insatser gjort det möjligt för föreningen att upprätthålla sin omfattande
verksamhet. Jag talar förstås om de
personer som under året anslutit sig
till Guldklubben. Dessa pionjärer
har under året växt till en ansenlig
skara som presenteras närmare på
sidan 17. Som ordförande vill jag
å hela föreningens vägnar härmed
rikta ett stort tack till alla dessa
personer.
Guldklubbens bidrag har tillsammans med Tolkskolans beslut att
bära en del av våra lärarkostnader
tillåtit oss att utöver höstens planerade kurser i ryska och arabiska
även genomföra föreningens första repetitionskurs i dari. Därmed
kunde avgångselever från samtliga
de tre språk som Tolkskolan bedrivit
grundutbildning i träffas i Uppsala
för parallella kurser i slutet av november. Tack vare det ekonomiska
stödet kunde ryskkursen också
utvidgas med ett nytt moment i
form av individuell uttalscoachning
– ett inslag som jag har förstått var
mycket populärt bland de närvarande slavisterna.
Förutom repetition har hösten också
ägnats åt att diskutera rekrytering. I
oktober vände sig Tolkskolan med
en förfrågan till MT:s medlemmar
om att agera ambassadörer för den
nya frivilliga specialistofficersutbildningen i språk, som från och
med hösten 2011 ersätter den tidigare värnpliktsutbildningen. Många
medlemmar har därefter hört av sig
och erbjudit sig att hjälpa till i rekryteringen med allt från att sprida
budskapet via sina Facebook-sidor
till att designa rekryteringsbroschyrer och genomföra skolbesök.
Stärkta av denna uppslutning
har styrelsen inlett en dialog med
Tolkskolan om potentiella rekryteringsåtgärder för nästkommande år.
Beslut om det ekonomiska utrymmet för dessa väntas i slutet av december när skolan har haft möjlighet
att lägga fram sin syn för Försvars-
maktens marknadschef. Du som är
intresserad av att bidra bör således
hålla utkik efter mer information i
början av det nya året. Om du känner att du redan nu sprudlar av idéer
som skulle kunna användas i den
framtida rekryteringen till Tolkskolan är du välkommen att höra av dig
till ordforanden@militartolkar.org.
För den som undrar över rekryteringsprocessen för innevarande år
kan jag meddela att ytterligare en
rekryteringsomgång kommer att genomföras i december. Därutöver har
Tolkskolan kontaktat de personer
som skickat in intresseanmälningar
inför det att plikten blev vilande, så
skolan låter hälsa att rekryteringsunderlaget inför 2011 är förhållandevis
gott.
Avslutningsvis vill jag önska er alla
ett angenämt julfirande, så ses vi till
våren för att med ny energi ta del av
MT:s stora aktivitetsutbud.
Emil Gelebo
Ordförande MT
MT:S KALENDARIUM
Januari
Februari
2-3 april
2-3 april
Maj
Maj
Maj/Juni
v. 26 - v.27
HUGIN&MUNIN 4/2010
Halvtidsträff med mentorprogrammet
Deadline för bidrag till Hugin & Munin 1/2011
Årsstämma med föredrag
Kurshelg
Sista ansökningsdag till mentorprogrammet
Vårföredrag
GU-jubileum
Sommarkurser i Tylebäck
Läs mer på www.militartolkar.org
3
Rysslands militära reform
Liksom i andra länder har man i Ryssland hörsammat att dagens krigföring ser
annorlunda ut än tidigare. Man har därför inlett en omfattande militärreform. I denna
reform återfinns flera av de element som nyss genomförts i Sverige – övergången från
värnplikt till kontraktssoldater och en minskning av den totala styrkan. Arméattaché
Johan Houvinen reder ut begreppen för Hugin & Munin.
Text och foto: Överstelöjtnant Johan Houvinen, arméattaché på Försvarsavdelningen vid
Sveriges ambassad i Moskva
Ovan: Luftlandsättningstrupperna marscherar
Nedan: Försvarsassistent tillika fallskärmsjägartolk Alexis Lindhé hälsar på chefen för
luftlandsättningstrupperna, generallöjtnant Vladimir Sjamanov
4
I Ryssland pågår sedan januari
2009 en omfattande militärreform,
vars uppgift kan beskrivas som
att minska de väpnade styrkornas
reaktionstid på snabbt uppkomna
hot. Behovet av en reform uppges
bero på förändrad karaktär i senare
tids krig och konflikter. De väpnade
styrkorna var under sovjettiden
dimensionerade för ett långvarigt
krig, efter en
mobilisering, vilket inte längre anses vara relevant.
Stora delar av de taktiska
organisatoriska förändringarna genomfördes snabbt under 2009, då
divisionerna omorganiserades till
brigader. Under 2010 organiseras
nu den operativa och strategiska
nivån. I syfte att få en mera ledningseffektiv organisation minskas
den strategiska nivån från sex till
fyra militärdistrikt. Leningrads och
Moskvas militärdistrikt sammanslås
med Kaliningrad och bildar Västra
militärdistriktet.
I syfte att erhålla en effektivare
ledning minskas dessutom antalet
ledningsnivåer från nuvarande fyra
(militärdistrikt, armé, division,
regemente) till tre (militärdistrikt,
armé, brigad). De fyra nya militärdistrikten kommer med en gemensam
stab (Objedinjonnoje Strategitjeskoje Komandovanije, OSK) att
leda förband från alla vapenslag och
truppslag. Det nya ryska militärdistrikten kommer att påminna om ett
amerikanskt Command, till exempel
US Central Command.
HUGIN&MUNIN 4/2010
Inom markstridskrafterna blir
det kvar ett åttiotal brigader varav
hälften är motoriserade och övriga
utgörs av artilleriförband, luftvärnsförband, signalförband och andra
förband. Dessa brigader avses bli
fullbemannade och till del också
ständigt insatsberedda.
För marinstridskrafterna berörs
organisationen på stor bredd. Norra
marinen, Stillahavsmarinen, Östersjömarinen och Svartahavsmarinen
underställs nu de nya militärdistrikten i stället för chefen för marinen.
Kaspiska flottiljen tillhör sedan
2009 Svartahavsmarinen.
Flygstridskrafternas organisation
genomgår också stora förändringar.
De tidigare flyg- och luftförsvarsarméerna organiseras under de nya
militärdistrikten i nya strukturer.
Antalet flygbaser i Ryssland minskas markant och det ryska flygvapnet kommer till större del att försöka
utnyttja civila flygplatser.
Organisatoriska förändringar
Den ryska officerskåren berörs i väldigt hög grad av reformen. Officerskåren skall minskas från 350 000 till
omkring 150 000 officerare. Samtidigt införs en ny underofficerskår
(sergeantgrader) som skall förse de
nya förbanden med plutonchefer.
Strävan är också att delvis ersätta
de värnpliktiga soldaterna med kontraktsanställda soldater i de förband
som skall ha högre insatsberedskap.
Ett ryskt hemmabygge som mest för tankarna till the Beach Boys
”
Den ryska
officerskåren berörs
i väldigt hög grad av
reformen. Officerskåren
skall minskas från
350 000 till omkring
150 000 officerare.”
Införandet av kontraktsanställda
soldater syftar till att få högre duglighet vid förbanden, då värnplikten förkortats till tolv månader för
markstridskrafterna.
De relativt omfattande organisatoriska förändringarna medför att
förbanden behöver mer övnings-
verksamhet, vilket noterats med de i
svensk press omskrivna övningarna
Ladoga och Zapad under hösten
2009. Under 2010 genomfördes den
största operativ-strategiska övningen på tjugo år, Vostok-2010. Under
2011 planerar Ryssland att genomföra operativ-strategiska övningarna
Tsentr och Zapad.
Målbilden
När militärreformen nått sitt mål
skall Ryssland ha modernt utrustade
väpnade styrkor om ungefär en miljon man. Förbanden skall ha en hög
insatsberedskap och skall kunna
verka i olika delar av Ryssland inom
relativt kort varsel, utan mobilisering.
•
KÖP MANSCHETTKNAPPAR
Återigen ges du som fullgjort din
värnplikt vid TolkS möjlighet att beställa
manschettknappar med skolans vapen
– Odens korpar Hugin och Munin.
Intresserade uppmanas höra av sig till
Martin Thuresson via e-post profil@
militartolkar.org senast den 31 december
fullständiga
uppge
2010.Vänligen
kontaktuppgifter i samband med din
beställning samt önskad leveransadress
och uppgift om när du gjorde värnplikt.
HUGIN&MUNIN 4/2010
av en
Knapparna tillverkas för hand i sterlingsilver
t är
mycket välrenommerad Stockholmssmed. Prise
knas
berä
ca 800 kr per par exklusive frakt. Leverans
kunna ske under första kvartalet 2011.
5
Ett nytt Sudan i sikte
Den nionde januari 2011 genomförs en omröstning om Sydsudans
självständighet, vilket kan innebära att Afrika får sitt första nya land på
flera decennier. Situationen medför starka spänningar såväl inom landet
som med dess grannar. Karolina Lindén, arabist från TolkS och tredje
ambassadssekreterare på Sveriges ambassad i Khartoum, reder ut begreppen.
Skribent: Karolina Lindén, TolkS 08/09
Foto: Karolina Lindén där inget annat är angivet
Sudan är Afrikas största land och
världens tionde dito. Det sträcker
sig från Röda havet i nordöst till
gränsen med Kongo, Uganda och
Kenya i söder. Vita och Blå Nilen
flyter samman i huvudstaden Khartoum (som betyder snabel) och
fortsätter sedan norrut in i Egypten.
Inom landets gränser finns förutom
den högaktuella konflikten mellan
Nord- och Sydsudan den uppmärksammade konflikten i Darfur och
en akut hungerkris i Östra Sudan
kopplad till en konflikt mellan centralmakten och rebellgruppen Eastern Front. Landets ledare, Omar
Al-Bashir, är sedan 2007 efterlyst
av Internationella brottmålsdomsto6
”
Det extrema läge
som nu råder är ett
resultat av ett flertal
konflikter som pågått i
landet under lång tid.”
len i Haag för bland annat brott
mot mänskligheten och folkmord.
Sudan blev självständigt från Storbritannien 1956 och har sedan dess
befunnit sig i nästan konstant inbördeskrig. Det senaste inbördeskriget
slutade 2005 genom undertecknandet av ett fredsavtal, Comprehensive
Peace Agreement (CPA). CPA innebär en vapenvila, ökad autonomi för
Södra Sudan och en överenskommelse om en folkomröstning om
Södra Sudans framtid söndagen den
9 januari 2011. I folkomröstningen
kommer sydsudaneserna rösta om
att bli självständiga. I nuläget tyder
allt på att omröstningens resultat
kommer bli ett självständigt Södra
Sudan. Egentligen är det inte bara
en folkomröstning som kommer
äga rum den 9 januari. En fråga
som knappt nämns i pressen, men
som är en viktig del av CPA, är de
så kallade folkliga konsultationerna,
Popular Consultations, och den ytterligare folkomröstning som skall
genomföras i ”De tre områdena”.
De tre områdena är delstaterna
Södra Kordufan, Blue Nile State
och Abyei. Konsultationerna förefaller vara en kompromiss mellan
Norra och Södra Sudan som innebär
att Södra Kordufan och Blue Nile
State inte skall folkomrösta om sin
tillhörighet, men att folket ändå på
något sätt skall få föra fram sin åsikt
om en delning av landet. Det hela är
ungefär så oklart som det låter. I den
oljerika regionen Abyei hålls en egen
folkomröstning om delstaten skall
tillhöra Norra eller Södra Sudan i
händelse av ett självständigt Södra
Sudan. På grund av att frågan har
blivit så politiskt känslig finns emellertid en överhängande risk att omröstningen i Abyei inte genomförs.
Att tala om en grundläggande
konflikt i Sudan är grovt felaktigt.
Det extrema läge som nu råder är
ett resultat av ett flertal konflikter
som rått i landet under lång tid.
Konflikternas orsaker är religiösa,
etniska, ekonomiska och maktbaserade i kombination med att
HUGIN&MUNIN 4/2010
fler och fler människor konkurrerar om minskande naturresurser.
Ungefär 70 procent av Sudans
drygt 40 miljoner invånare är muslimer, medan övriga 30 procent tillhör
kristendomen och olika naturreligioner. Muslimerna bor schematiskt
sett i norra Sudan och de kristna och
naturreligiösa i söder. Regeringen
har länge förbisett den kristna och
naturreligiösa befolkningens rättigheter och behov, vilket har lett till
ett pyrande missnöje bland sydsudaneserna. I Sudan finns också en
djupt rotad rasism mellan araber
och afrikaner. Sudans svarta befolkning diskrimineras grovt och även
om många av dessa är kristna finns
det även muslimer i denna kategori
som känner sig förfördelade av sina
vitare landsmän. Rasismen har sin
grund i att de arabiska muslimerna
hävdar att de står närmare profeten
Mohammed än sina mörkare trosfränder. Detta synsätt är inte ovanligt
i Mellanöstern, men är en viktig del i
konflikten i Sudan. Osämjan mellan
de arabiska och afrikanska muslimerna gör att man inte kan hävda att
det är en konflikt helt mellan religioner, utan också mellan folkgrupper.
De rent ekonomiska grunderna
till konflikten handlar om att Södra
Sudan sitter på mycket av landets
naturresurser. I de södra delstaterna
finns den odlingsbara marken, en
stor del av vattnet och de stora oljefälten. Sudans regering har gladeligen exploaterat fyndigheterna i söder och samtidigt struntat såväl i att
bygga upp delstaterna runtomkring
som att låta sydstaterna ta del av de
pengar som resurserna inbringar. Ett
självständigt Södra Sudan skulle
innebära att Norra Sudan tappar en
betydande del av sin inkomst. Ytterligare ett stort problem är ökenutbredningen som tvingar människor
och stammar som tidigare levde
åtskilda att leva tillsammans. De
nomadstammar som finns kvar finner plötsligt att de karavanvägar
de använt i tusentals år blockeras
av nya städer och får svårare att
föda sig själva när maten minskar.
HUGIN&MUNIN 4/2010
Intressenterna i Sudans konflikter
finns inte bara i Sudan och Afrika,
utan också i Kina, USA, Mellanöstern och Europa. Många länder har
stora intressen i landet och mycket
att vinna eller förlora beroende på
hur utfallet av folkomröstningen
blir. Majoriteten av Sudans oljeexport går till Kina och de investerar
kraftigt i Sudans infrastruktur just
nu. USA har sedan tidigare stämplat
Sudan som en State sponsor of terrorism, men har lovat att lyfta denna
kraftigt försenade. Många menar att
man inte kommer kunna hålla folkomröstningen på utsatt datum utan
måste skjuta fram det några veckor.
Att hålla folkomröstningen på utsatt
datum har dock blivit en symbolfråga och det internationella samfundet har tydligt markerat att man
inte accepterar en senareläggning.
Inför parlamentsvalen tidigare i år
var förberedelserna också kraftigt
försenade. På något sätt lyckades
man då ändå hålla valen på utsatt
Valförrättare och kvinna som röstar i sudanesiska parlamentsvalet 2010
Foto: FN
”
Ett självständigt
Södra Sudan skulle
innebära att Norra
Sudan tappar en
betydande del av sin
inkomst.”
stämpel om folkomröstningen genomförs som planerat. Kanske kan
också de sanktioner som FN har mot
Sudan lättas upp något. Gulfstaterna
investerar också kraftigt i Sudan
på grund av oljan. Egypten har ett
intresse i att Sudan behålls enat. De
har länge arbetat för att få ut en större andel av Nilens vatten, vilket de
behöver för att kunna odla och föda
sin allt större befolkning. En ny stat
innebär att Egypten måste förhandla
med ytterligare en part och att deras chanser till mer vatten minskar.
På sudanesiskt manér är förberedelserna inför folkomröstningen
tid, så mot den bakgrunden är det
ändå möjligt att folkomröstningen
kan genomföras som planerat.
Det är fortfarande en mängd frågor kvar att lösa. Vem har rösträtt i
folkomröstningen? Enbart de bosatta i Sydsudan? Hur blir det då med
alla de sydsudaneser som arbetar i
Khartoum? Nomadstammarna som
vistas i Södra Sudan bara vissa delar
av året, har de rösträtt? Om det blir
två stater, kommer då sydsudaneser
ha rätt att vistas i Nordsudan och
vice versa. Hur skall man hantera
den stora mängd sydsudaneser som
befinner sig i Egypten? Får de resa
genom Nordsudan för att ta sig till
Sydsudan? Hur dessa frågor kommer hanteras är ännu inte fastställt,
trots att folkomröstningen skall
ske om mindre än två månader.
Den stora frågan i Sudan är egentligen inte huruvida sydsudaneserna
röstar för enhet eller delning, utan
om landet återigen hamnar i inbördeskrig. Just nu kan allting hända.
•
7
Val i Europas sista diktatur
Den 19 december ska Vitryssland välja president. Landet som brukar kallas Europas
sista diktatur verkar vilja visa upp en demokratisk valkampanj, och myndigheterna
har hittills agerat betydligt mindre repressivt än inför valet 2006. Relationen
med Ryssland är dock mycket kyligare än tidigare och vissa bedömare menar att
valet lades just den 19 december för att eventuella gasrelaterade konflikter runt
årsskiftet inte ska kunna påverka president Lukasjenkas popularitet. För att få
klarhet i situationen intervjuade Peter Möller i början av november Stefan Erikson,
som har arbetat i Minsk i drygt fem år, sedan 2008 som Sveriges ambassadör.
Skribent: Peter Möller, TolkS 06/07
Foto från tidskriften Shtopochom
Finns det några allvarliga
utmanare mot Lukasjenka?
Det har ännu inte offentliggjorts
hur många kandidater som kommer
att registreras efter den slutliga
kontrollen av namnunderskrifterna.
Enligt vitrysk lagstiftning måste
man samla in 100 000 underskrifter
för att bli registrerad som kandidat.
Mycket talar ändå för att det inom
kort kommer att tillkännages att hela
tio kandidater officiellt kommer att
delta i valet.1 Finns det då bland dem
några allvarliga utmanare? Innan jag
svarar på den frågan vill jag påminna
om att Vitryssland under snart 16 år
har varit ett auktoritärt samhälle där
förutsättningarna för uppkomsten
av en politisk opposition inte varit
särskilt goda. Svaret beror också
på vad man menar med en allvarlig
utmanare. Det existerar trots allt
oppositionella
grupperingar
i
Vitryssland. Om det under rådande
förutsättningar är möjligt att skapa
ett reellt alternativ är en helt annan
fråga.
Två av de tio kandidaterna är
så kallade tekniska kandidater,
affärsmän som inte har någon
egentlig ideologi. De övriga kommer
från det civila samhället i Vitryssland
och representerar i vissa fall politiska
partier. Det finns en kandidat från det
liberala högerpartiet United Civic
Party, och en annan från Vitryska
folkfronten. Utrymmet för offentlig
8
Stefan Erikson, Sveriges ambassadör i
Vitryssland
politik är mycket litet i Vitryssland,
eftersom man inte har tillgång till
statliga media eller etermedia. Det
finns naturligtvis Internet och en del
oberoende tidningar, men trots detta
har myndigheterna med olika medel
tvingat den politiska oppositionen
till en mycket marginaliserad
tillvaro. Det som förenar dessa
sju oppositionskandidater är att
man vill se en förändring och att
Vitryssland går en annan väg mot
ett mindre auktoritärt system. De i
dagsläget starkaste två kandidaterna
kommer ur det civila samhället och
har lyckats bygga upp ett stöd där,
och inte i partipolitiken. Den ene är
Uladzimir Njakljajeu, poet och ledare
för organisationen Tala sanning, en
slags medborgarorganisation som
har försökt vidga det potentiella
stödet för förändringar bland den
vitryska befolkningen. Den andre
kandidaten som skiljer sig från
mängden är Andrej Sannikov, som
har sin bas i Charta 97, en rörelse
med förankring i en proklamation
om de mänskliga rättigheterna som
också driver en nyhetssajt. Dessa två
kandidater är således de tydligaste
utmanarna. Problemet är att det
finns ganska många kandidater,
vilket skapar en viss förvirring
bland väljarna. Man kan se det
som att det finns en demokrati med
alternativa kandidater, men riktigt
så enkelt är det inte. Det finns de
som hävdar att alla kandidater i
själva verket inte har samlat in de
nödvändiga 100 000 underskrifterna
utan att det är en medveten strategi
från myndigheterna att se mellan
fingrarna och släppa igenom så
många som möjligt i syfte att skapa
splittring inom oppositionen. Detta
gör att det saknas ett tydligt alternativ
och att det i många människors ögon
bara kvarstår en möjlig kandidat –
Lukasjenka.
Pågår någon synlig valkampanj
och finns det någon möjlighet för
oppositionen att göra sig hörd?
Själva valkampanjen pågår bara
en månad och inleds efter att
kandidaterna registrerats i mitten av
november, medan insamlingen av
namnunderskrifter ägde rum under
oktober månad. Det var uppenbart
att det hade getts ganska fria ramar
för detta. På gatorna i Minsk och
HUGIN&MUNIN 4/2010
andra städer kunde man se små
bord med personer som samlade
in namnunderskrifter för olika
kandidater, något som vanligen
inte förekommer. Man ser normalt
inte några tecken alls på politisk
aktivitet på gator och torg i Minsk.
All politisk verksamhet är mycket
strängt reglerad, och om man får
demonstrationstillstånd så är det
bara på platser långt från centrum.
Jag tror att man kan se det som en
medveten policy från myndigheterna
att åtminstone i detta skede visa upp
eller ge sken av att det pågår en reell
valkampanj och en demokratisering.
Det avgörande är dock framför allt
hur det kommer att gå till på valdagen
den 19 december, dvs. kommer
verkligen rösterna att räknas?
Vad har skett i förhållandet
mellan Ryssland och Vitryssland?
Det har helt klart skett en försämring,
eller en förändring i relationen mellan
Ryssland och Vitryssland. Det yttrade
sig tydligt i somras, när en serie
filmer med titeln Крёстный батька
(Gudfadern) visades på den ryska TVkanalen NTV. Det var inte egentliga
dokumentärfilmer utan filmer med
en väldigt propagandistisk ton som
var oerhört kritiska mot den vitryske
presidenten. De tog bland annat upp
de vitryska politiker som försvann
spårlöst 1999-2000. Det är första
gången som man har talat om detta
öppet i rysk TV. Denna förändring
i relationerna skedde naturligtvis
inte bara under sommaren utan är
något som har vuxit fram under
flera år. Vi har tidigare sett en del
skärmytslingar, framförallt inför
varje årsskifte när ett nytt gaspris
har diskuterats. För några år sedan
stängde ju Gazprom faktiskt av
gasleveranserna till Vitryssland på
nyårsdagen. Det finns således många
orsaker till att relationen länderna
emellan förändrats. Mycket handlar
om olika förväntningar eller olika
syn på relationen. Det har under
flera år funnits en vilja från rysk sida
att integrera Vitryssland ekonomiskt
men också politiskt. Man talade
HUGIN&MUNIN 4/2010
redan 1996 om den så kallade
Unionsstaten Vitryssland-Ryssland,
samt om möjligheten att införa
en gemensam valuta. Men från
vitryskt håll har man bromsat detta,
mycket beroende av att Lukasjenka
själv har ändrat sina prioriteringar.
Hans huvudintresse har varit
billiga energiråvaruleveranser från
Ryssland samt tillgång till den ryska
marknaden, vilket Vitryssland också
haft under flera år. Det handlar om
mycket stora ryska subventioner
av Vitryssland, kanske upp mot
50 miljarder dollar jämfört med
om Vitryssland skulle ha betalat
marknadspris. Vad Ryssland har
förväntat sig av den här relationen
och de preferenser man gett kan
man naturligtvis spekulera i, men
uppenbarligen anser man sig inte ha
fått tillräckligt. Vitryssland har som
bekant inte ens erkänt Abchazien och
Sydossetien. Jag tror dock att man
idag i Moskva insett att Vitryssland
kommer att förbli en suverän stat
och att en fortsatt politisk integration
faktiskt inte ligger i den vitryska
elitens intresse. Jag tror inte att
det varken från Lukasjenkas eller
nomenklaturans sida – och ännu
mindre från oppositionen – finns
ett intresse av att gå vidare och att
införa t.ex. en gemensam valuta.
Den vitryska eliten har idag insett att
detta också skulle innebära en förlust
av självständigheten på sikt.
Hur kan detta påverka valet och
framtiden?
Det är klart att Ryssland är en
viktig granne som ständigt påverkar
Vitryssland politiskt, ekonomiskt
och kulturellt. Angående valet
spekuleras det en del om att det kan
finnas kandidater som har ett stöd
från Moskva. Jag tror dock inte att det
ligger till på det sättet. Det skulle inte
fungera för Moskva att gå ut idag och
stödja en kandidat i presidentvalet.
Men den förda politiken från ryskt
håll, inte minst illustrerat av de
ovan nämnda filmerna, visar att
man i Moskva gärna skulle vilja se
en förändring och att man känner
en viss trötthet med Lukasjenka.
Tidigare har det varit allmänt bekant
att personkemin mellan Lukasjenka
och Putin och sedan med Medvedev
har varit dålig. Nu har man gått ett
steg längre genom att öppet markera
sitt missnöje med Lukasjenka.
Finns det något hopp om
en demokratisk utveckling i
Vitryssland under överskådlig
framtid?
Det finns alltid hopp om demokratisk
utveckling. När en sådan förändring
kan ske är svårt att sia om, men att
det ändå finns förutsättningar för en
demokratisk utveckling i Vitryssland
är jag ganska övertygad om. Jag har
arbetat en del i Ryssland där det också
finns en del problem vad gäller den
demokratiska utvecklingen. Men
jag tror att de ryska demokratiska
problemen är större och ligger
djupare än i ett land som Vitryssland,
vars historia är närmare kopplad
till Europas historia än vi ibland
tror. Det är viktigt att komma ihåg
att huvuddelen av dagens vitryska
territorium har varit en del av den
västeuropeiska kultursfären avsevärt
längre än det tillhört den ryska eller
sovjetiska sfären. I princip är det
bara 200 år som Vitryssland och
Ryssland har varit delar av samma
stat. Det Litauiska storfurstendömet
var faktiskt den statsbildning som
föregick Vitryssland av idag. Det
är en historisk aspekt som idag kan
tyckas vara av mindre betydelse men
jag vill hävda att det ändå är viktig
för att förstå Vitryssland. En naturlig
utveckling vore att Vitryssland ökade
samarbetet västerut – landet är en
del av Europa och har alltid varit det.
Den situation som råder idag med ett
Vitryssland som inte fullt ut deltar i
den europeiska integrationsprocessen
är beklaglig. Man jag är optimist, jag
tror att förändringar kommer att ske
– hur snabbt vet man först med facit
i hand.
•
)De tio presidentkandidaterna
registrerades formellt den 18 november i
linje med Stefan Erikssons bedömning.
1
9
Till polisen utan att passera gå
Så här i juletider är det många som spelar monopol och hamnar i finkan
på spelbrädet. Det är också många som sjunker ner i TV-soffan, och kanske
med spänning kikar på CSI, den populära TV-serien om brottsplatsutredare.
Men hur går deras arbete till, egentligen? Och hur går det till i Ryssland?
Hugin & Munins redaktör fick en unik insikt i arbetet efter ett veckolångt
tolkningsuppdrag åt sin far på ЭКЦ, Petersburgs motsvarighet till SKL,
Sveriges Kriminaltekniska Laboratorium.
Dessutom är min far välkänd för att
konstant använda sig av mer eller
mindre långsökta ordvitsar av typen:
”Pappa, vill du äta med mig?” ”Nej,
jag äter hellre med kniv och gaffel”
som är en aning svåra att översätta.
Hade jag tagit mig vatten över huvudet? Men jag ville ju verkligen
genomföra detta, denna lustiga idé
som dykt upp hos min far och som
jag därefter med benäget bistånd
från polissambandsmannen i Moskva faktiskt lyckats genomföra. Eller,
ja, var på god väg att genomföra…
Skribent: Nanna Lingegård, TolkS 05/06
Foto: Enar Gustavsson
Ovan: Alexej ”the Chief” har full koll på sin
personal. Och oss
Hemma, kvällen innan avresan
– Pappa, kan vi inte gå igenom
det du tänkt presentera, som
en liten förberedelseövning för
mig? Du läser och jag tolkar.
– OK. Hmmm… ”Hej på er. Jag
heter Enar Gustavsson och är kriminaltekniker på Tekniska roteln
i Göteborg. Tekniska roteln är en
del av kriminalpolisen i Västra
Götalands län. På den svenska
vapenskölden för polisen som ni
ser här finns ett spöknippe och en
10
bödelsyxa. Jag skulle vilja byta ut
dem mot korslagda tops, för det passar ju bättre in på mitt yrke, haha!”
Jag blev alldeles tyst. Hur ska
det här gå? Vi hade inte ens kommit till olika typer av blodstänk än,
och jag var redan bortkollrad! Jag
började tolka lite trevande men fick
slå upp både bödel, spöknippe och
tops. Och kriminalpolis, vad heter
det på ryska egentligen? Ordboken
gav inget direkt svar. Jag kände hur
det knöt sig i magen vid tanken på
en hel vecka som ensam tolk med
bara kriminaltekniska termer surrandes runt mig i Sankt Petersburg.
Måndag: flygplatsen i Питер
Min far beundrade mitt gatusmarta
sätt att slinka ur flygplanet och
snabbt igenom passkontrollen på
Sjeremetjevo. Man lär sig, på min
visumansökan hade jag trots allt
kryssat i 15 tidigare resor till Ryssland, även om det var mellan tummen och pekfingret. Och när vi glidit
igenom kontrollen stod våra väskor
och väntade på oss. Smidigt! Men
inte en rysk polisuniform i sikte.
Jag provade då att ringa, och fick
efter många om och men tag på vår
kontaktperson, översten Alexej ”the
Chief” Michajlovitj Timofejev (ja,
det stod så på hans visitkort, med
rätta eftersom han hade cirka 700
underordnade). Alexej meddelade
att han var på parkeringen och skulle
möta oss vid utgången. Vi gick då ut
och möttes av Alexejs chaufför, som
såg ut som en svarttaxichaffis: böjd,
HUGIN&MUNIN 4/2010
mager och ganska kort (det intrycket
förstärktes av en för stor kavaj)
med yvig mustasch och sneda tänder, varav några i guld. Vi skakade
hand och jag tolkade presentationen
till pappa. Samtidigt insåg jag att
det inte alls var taxichaffisen utan
översten Alexej i egen hög person.
Helt utan uniform och krusiduller,
bara så där! Jämfört med de militära besök jag tolkat så kändes det
lite märkligt. När vi väl satte oss i
bilen (en sliten Lada) lade jag dock
märke till Alexejs oerhört vakna
blick – han gav ett intelligent och
kvickt intryck som jag helt missade
då vi hälsade första gången. Här var
det en räv bak var öra som gällde.
Första dagen på centret (tisdag)
Vi blev lite tveksamma när vi klev in
på centret första gången, för vi fick
beskedet att där pågick en ремонт
(ombyggnation), vilket alltid sätter
skräck i Rysslandsturister eftersom
det är ett bra sätt att hålla dem borta
från sevärdheter (liksom för övrigt
уборка (städning)). Här släpptes vi
dock in utan problem. När vi klättrat över byggdammet in i Alexejs
kontor, såg vi att här var han i sitt
rätta klimat! Han satt i en högryggad
stol och blickade ut över rummet,
som var fyllt av gåvor från andra
länder, plaketter, pokaler och andra
utnämningar. Med gaveln mot hans
stora tunga skrivbord stod ett mindre
bord med fyra stolar, där vi placerades. Alexej kunde på så vis granska
HUGIN&MUNIN 4/2010
oss med sin kluriga blick, samtidigt
som han hade uppsikt över alla sina
avdelningschefer, som placerades på
stolar längs med väggarna. Vi kände
oss därför ganska små när vi inledde
de första samtalen om Rysslands
respektive Sveriges polisiära organisationer, så det gick rätt så knackigt.
Efter de omständliga diskussionerna blev det en avslappnad lunch
med översten på en trevlig men
enkel matsal. När pappa valde att
inte äta förrätt så dök givetvis frasen
”первое не будете?” upp (vill ni inte
ha förrätt?), och jag börjar känna
mig varm i kläderna (ryssarna äter
i princip alltid soppa som förrätt till
lunch). När jag sedan såg att det var
Brottsplatsutredarnas väska. Mycket pinaler
att tolka
”
Spräng- och
brandavdelningen går
bra att tolka, de har
massor av vapen som
jag kan. Härligt!”
svamp i min sås laddade jag lite extra.
Ryssar i gemen älskar att diskutera
svamp, bär och jakt. Första svampdiskussionen dök därefter också upp
som på beställning, men jag svängde
mig vigt mellan svamp-fötterna, hattarna och mycelet. För själva svampen är ju egentligen under marken…
På eftermiddagen visades vi runt
i de första labben – de tekniska inriktningarna. Spräng- och brandavdelningen gick bra att tolka, de hade
massor av vapen som jag kunde.
Härligt! Lyckades till och med översätta min fars första, något krystade ordvits: ”ni som har så mycket
sprängmedel borde ju kunna sätta
raketer i röven på byggnadsarbetarna!” om dock med nöd och näppe
och lite omskrivning. Ballistik-avdelningen gick också till en början
bra, jag klarade till och med mantlad respektive omantlad kula, men
när vi sedan gick in på olika sätt att
testskjuta hagel blev det snårigare.
Jag tyckte att jag förstod vad han sa
men pappa såg frågande ut efter att
ha hört min tolkning. Vi ritade lite
och löste situationen. På spåravdelningen kom jag dock nästan helt av
mig. Min far fick syn på ett objekt
de undersökte och började berätta en
anekdot om det mest svåridentifierbara objekt som han undersökt efter
en brand: ”ett stativ med en vinkelväxel på, dekorerad med lampor och
en speldosa”. Vinkelväxel, vad är
det, tänkte jag desperat. Jag frågade
pappa, som pragmatiskt svarade:
11
Fikapaus. Min far har tagit mitt tolk-block
”En växel i ett lutande plan med
kugghjul”. Aaargh, hade glömt ordet
för kugghjul. Jag sa lutande växelspak, vilket kanske var lite väl långt
ifrån sanningen. Ryssarna såg frågande ut men verkade i alla fall förstå när pappa berättade avslutningen
på anekdoten, att det som hade
brunnit var en roterande julgransfot
hos en amerikansk familj, och lamporna var då såklart julgransljus!
Onsdag: Nu blir det värre
Efter överstens dagliga morgonutfrågning gick vi runt till de olika
specialavdelningarna. Här blev det
betydligt knepigare. Vi traskade runt
från fysik- till kemi- och slutligen
DNA-avdelningen, och stötte på den
ena mer avancerade mackapären efter den andra. Det visade sig också
att de riktigt nördiga vetenskapsmännen inte heller var vana vid – eller ville – hantera tolkningssituationen. En riktigt stereotyp expert på
DNA-avdelningen sprang runt i ett
rasande tempo på sin avdelning och
vägrade vänta på min tolkning. Han
klämde in sig och min far innanför
en stor bullrande maskin och pekade
sedan och viftade för fullt, men jag
förstod ingenting. Det faktum att vi
inte hunnit äta något (ingen av oss,
inte bara tolken) försvårade det hela
ytterligare. Lyckligtvis överens12
”
I Ryssland kan
man börja sin bana
som kriminaltekniker
direkt och
brottsplatsutredarnas
uppgifter är därför
starkt standardiserade
och kontrollerade,
medan det i Sverige
är mer självständigt
problemlösande som
gäller.”
stämde många av begreppen mellan ryska och svenska, exempelvis
lokus, det vill säga en viss plats
på en kromosom, en lokalisering.
På eftermiddagen åkte vi till bilavdelningen, och gick igenom hur
man får fram chassinummer som bovarna försökt dölja. Det började nu
bli lite för många grundämnen och
syror för min smak och jag får åter
ta till papper och penna och denna
gång även Mendelejevs periodiska
system, som lyckligtvis är internationellt! Bovarna försöker nämligen
dölja chassinumren med en legering
av zink och tenn för att sedan banka
in ett nytt nummer ovanpå, men det
kan poliserna upptäcka genom att
fräta bort legeringen med en syra.
I Sverige använder man sig inte av
det i lika stor utsträckning eftersom man har möjlighet att matcha
registret över stulna bilar med de
bilar man får in, något som är betydligt svårare i jättelandet Ryssland.
Efter bilavdelningen började jag
bli rejält hungrig, även om jag för
länge sedan lagt bort mina principer om att inte äta sötsaker utan
istället vräkt i mig varenda smula
som ställts fram under de otaliga
fikapauser vi haft. Jag visste ju inte
när jag skulle få mat nästa gång. Jag
hade därför också börjat utveckla
en sinnrik metod för att tolka och
äta samtidigt: proppa munnen full
med kakor medan motparten pratar,
svälj allt i en tugga utan att hosta,
och börja sedan tolka. Gör motsvarande när nästa person får ordet…
Man hinner faktiskt få i sig en hel
del kalorier! Jag hade dock inte behövt oroa mig, för på kvällen åt vi
en riktigt god middag på en genuint
ukrainsk restaurang. Efter en intensiv dag utan mat så lade sig ister och
ukrainsk korv som en smäck i magen och jag sov som en klubbad säl.
Torsdag och Medvedev
På torsdagen åkte vi ut till en lokal
polisavdelning. Till skillnad från
i det svenska polissystemet så har
nämligen ryssarna lokalt baserade
fältarbetande kriminaltekniker för
varje regional enhet. De som arbetar
lokalt på fältet är dock mycket juniora, övervägande kvinnor i tjugoårsåldern. När de sedan arbetat några
år på fältet blir de experter på deras
lokalavdelnings laboratorium. I det
svenska systemet måste man först
gå Polishögskolan och därtill arbeta
några år som exempelvis närpolis
innan man får möjlighet att utbilda
sig till tekniker. I Ryssland kan man
börja sin bana som kriminaltekniker
direkt och de juniora brottsplatsutredarnas uppgifter är därför starkt
standardiserade och kontrollerade,
medan det i Sverige är mer självständigt problemlösande som gäller. De ryska kriminalteknikerna
behöver inte heller vittna i ärenden i
HUGIN&MUNIN 4/2010
rätten, något som deras svenska kollegor gör. Alla ryska kriminaltekniker är dock välutbildade – det krävs
en universitetsexamen i fysik eller
kemi eller liknande för att komma
in, ett krav som inte ställs i Sverige.
Vi fick i vilket fall som helst
mycket god kontakt med dem som
arbetade som experter på det lokala
laboratoriet, de var lika insnöade
på sitt område som min far. Bland
annat fördes en lång diskussion om
huruvida man kan föra över fingeravtryck på gelatinblad utan att
pudra dem först. Efter att ha prövat
på ett av våra fingeravtryck konstaterades att det visst var möjligt!
De anställda ute på lokalavdelningen visade också stolt upp bilder
på när Medvedev varit där för att se
hur de arbetade. Jag kunde inte låta
bli utan frågade i en av de sällsynta
småpauserna huruvida de tyckte om
Medvedev. ”Usch, nej!” sa en av
de anställda, varvid de andra tittade
förskrämt och anklagande på honom. Jag insåg att det förmodligen
inte var så lämpligt att han uttalade
sig så och försökte därför rädda situationen genom att tillägga: ”alltså,
jag menar som person, bemötte han
er på ett bra sätt när han var här, var
han trevlig?” Polisen pustade ut och
erkände att ”jodå, såklart, han är ju
en artig, välutbildad och belevad
man”. Det märktes dock med all
önskvärd tydlighet att den för närvarande pågående reformeringen av
polisväsendet gjort att alla anställda
är på tårna och rädda att förlora
sin plats, något som är ganska troligt eftersom styrkan ska minskas
kraftigt (bara på inrikesministeriets
högkvarter varslade Medvedev i
februari i år om neddragningar från
19 900 till 10 000 personer). Reformerna beror bland annat på den
utbredda korruptionen inom polisen
samt den låga uppklarandegraden
– bara vartannat av Rysslands 1,3
miljoner brott per år klaras upp.
Överlag kändes inte umgänget
med de lägre cheferna särskilt
förprogrammerat och reglerat,
HUGIN&MUNIN 4/2010
det var snarare varmt och öppenhjärtigt. Detta gjorde det än mer
intressant, vi kunde slappna av
och bara njuta av alla nya intryck!
Bårhusfredag
På fredagen fick vi åka ut med en
av medarbetarna på ЭКЦ till Peterhof, och spenderade en intressant
förmiddag där i sällskap med en
ung polisavdelningschef som själv
var från trakten. Vi hade dock inte
fått nog av att studera polisarbetet
i Petersburg – än hade vi bårhuset
kvar. När vi kom dit var vi ordentligt hungriga, vi hade inte hunnit
med någon lunch idag heller. Men
jag hade faktiskt lite svårt att sluka
de leverpannkakor med vodka som
ställdes fram på bårhuset, jag höll
mig till de andra snittar som dukats
upp. Efter en snabb men intensiv
festmåltid gick vi bort till deras kraniesamling, där vi fick reda på hur
de med hjälp av ett egenihopsnickrat snillrikt datasystem sorterar och
matchar kranier. Därefter hoppade vi
i de blå skyddskläderna och gick ner
på tur i bårhuset. Där kom nog den
mest skumma tolkningen. Jag stod
vid en avhuggen hand i en burk och
skulle tolka ”vi stoppar fingrarna i
ett bad med väteperoxid och saltsyra
för att nå in till dermis”. Tur att jag
inte är kräkmagad utan mest hade
fullt upp med att översätta dermis till
ryska, och dessutom hade jag än en
gång svårt med väteperoxiden, trots
att den dykt upp flera gånger under
dagarna. Det gick dock bra till slut.
Efter bårhuset sade översten god natt och tackade för sig,
och meddelade att vi lämnade
hans sällskap där, för lördagen
var avsatt åt oss för sightseeing.
På natten tolkade jag i sömnen.
Tillbakablick
Så här ett tag efteråt, när jag ser
tillbaka på vistelsen i Petersburg,
kan jag bara konstatera att det var
ett otroligt intressant besök. Mina
tidigare fördomar mot den ryska
polisen (efter att ha blivit stoppad
I blå pyjamas på väg ner till
obduktionsavdelningen
”
Det märktes med
all önskvärd tydlighet
att den för närvarande
pågående reformeringen
av polisväsendet gjort
att alla anställda är på
tårna och rädda att
förlora sin plats.”
av dem på Moskvas gator) har nu
balanserats av att ha sett yrkesskickliga poliser som verkligen
brinner för sitt lågavlönade och ofta
slitsamma yrke. Visst, det är säkert
stor skillnad mellan ordningspolisen
och kriminalpolisen, och det finns
därtill säkert utbredda problem även
inom kriminalpolisen. Men jag känner mig på något vis ändå lite lugnad
av att det finns ett gäng välutbildade
och duktiga ryska män och kvinnor
som arbetar intensivt för att faktiskt
försöka klara upp mord och rån och
göra gatorna lite tryggare. Dessutom
är de öppna, trevliga och sociala,
bär inte uniform, kommer från olika
delar av Ryssland och känns överlag
förnuftiga och medmänskliga!
•
13
Från EU-observatör till vinodlare
Vem vet vad en utbildning på Tolkskolan kan leda till? Missioner utomlands
känns som en ganska väntad vändning, om än relativt sällsynt bland rysktolkar.
Men det finns givetvis fler möjligheter än så! Erik Andermo tog chansen att efter
sin tid som EU-observatör i Georgien bli delägare i en vingård, vars ägare han
lärt känna under missionen. Hugin & Munin har tagit reda på hur det gick till.
Text: Erik Andermo, TolkS 02/03
Foto: Henrik Callerstrand för Georgian
Wine Legacy
Vinet åtnjuter en särskilt framskjuten
plats i den georgiska kulturen. Den
upphöjda drycken går som en röd
tråd genom snart sagt varje aspekt
av georgiskt samhällsliv alltsedan
vinkonsten uppstod i dagens Georgien
för cirka 8000 år sedan. Georgierna
har ett talesätt som säger att ett
fulländat vin får fasanen att fälla en
tår av glädje.
Fasanens tårar – Pheasant’s
Tears – är också namnet på vingården
som denna historia handlar om. En
sommardag 2006, någonstans på
fälten utanför byn Tibaani i Kakheti
i östra Georgien, inte långt från
gränsen till Azerbajdzjan, stod den
amerikansk-georgiske
konstnären
John Wurdeman med sitt staffli
och målade en tavla av det mäktiga
landskapet. Det hände sig att bonden
Gela Patalishvili, vinmakare i åttonde
Besökare tas emot dagligen för provsmakning i Pheasant’s Tears vinkällare i staden Sighnaghi.
Bland urvalet finns flera olika röda och vita viner, och även chacha, som är en georgisk variant av
grappa
generationen, råkade passera förbi
på sin traktor, på väg hem efter en
arbetsdag på vetefälten. Gela var
nyfiken på den ovanliga tilldragelsen,
och ropade på John: ”Hallå där, jag
är Gela Patalishvili från byn Bodbis
Khevi, jag vill bjuda dig på middag
hos mig ikväll!” John svarade: ”Tack
det var vänligt, men varför vill du
bjuda mig, vi känner ju inte varandra?”
Vinets ursprung
Odlade vindruvskärnor har påträffats i samband med arkeologiska undersökningar vid Shulaveri, söder om Tbilisi i dagens Georgien. Kol
14-analyser av kulturlagren visar att de kan dateras till 6 625 f. Kr. (+/- 210 år). Inga arkeologiska belägg finns för att vin skulle ha tillverkats
tidigare på någon annan plats. Vinkärnorna har även daterats med biokemiska metoder i ett gastronomisk-arkeologiskt laboratorium vid
University of Pennsylvania Museum under ledning av Dr. Patrick E. McGovern, som har gjort banbrytande upptäckter för att kartlägga
vinets äldsta historia. Liknande fynd från platser i dagens Kina och Iran visar att vinkonsten uppstod strax efter den agrara revolutionen
och ungefär samtidigt med krukmakeriet, alltså innan de första städerna hade uppstått.
Forskning inom det lingvistiska området antyder att vår indoeuropeiska term, till exempel svenskans vin, kan härledas till georgiskans
ghvino. Möjligen inlånades det georgiska ordet i grekiskan och blev då oinos (äldre grek. woinos), som sedan fördes vidare till latinets
vinum och gotiska wein. Även semitiska språk har en snarlik stam, *wayn, och georgiska språkvetare har föreslagit att ordet spreds till
indoeuropeiska språk via semitiskan.
14
HUGIN&MUNIN 4/2010
”Om du står här och målar så måste du
vara lika galen i de här vinstockarna
som jag är!”, hojtade Gela till svar
och därmed var middagsplaneringen
avklarad. Det här lyckosamma
mötet blev starten på John och Gelas
vänskap och ledde redan samma år
till grundandet av Pheasant’s Tears,
khokhbis tsremlebi på georgiska. Den
första skörden av Saperavidruvor
ägde rum på sensommaren året därpå,
och under de efterföljande åren har
antalet druvsorter utökats, samtidigt
som försäljningen av vinflaskor har
kommit igång.
Således var projektet i full blom
när undertecknad, mer eller mindre
av en slump, sommaren 2009
råkade spatsera in i Pheasant’s Tears
vinkällare i den pittoreska småstaden
”
Forskning inom det
lingvistiska området
antyder att vår
indoeuropeiska term,
till exempel svenskans
vin, kan härledas till
georgiskans ghvino.”
Sighnaghi, som överblickar den
bördiga Alazanidalen från en
grönskande bergstopp. Min tid som
civil fredsobservatör i European Union
Monitoring Mission började lida mot
sitt slut efter ett års tjänstgöring, och
ett besök till vindistriktet ingick i
programmet för min familj som då
var på besök från Sverige. Mötet med
John ledde till en kontakt som växte.
Någon vecka senare blev jag bjuden
att följa med John och hans familj på
en resa till byn Ushguli i övre Svaneti,
där vi red på hästar upp till en glaciär
vid foten av Shkhara, Georgiens
högsta berg.
I samband med ett återbesök i
Sighnaghi i vintras kom John med
det lika oväntade som hisnande
erbjudandet till mig att bli delägare
HUGIN&MUNIN 4/2010
i Pheasant’s Tears. Företaget
hade precis fattat beslutet att höja
ambitionerna och försöka etablera
sig på viktiga exportmarknader, inte
minst EU. Betänketid var knappast
nödvändig, men för sakens skull
så ruvade jag på frågan under
hemkomsten till Sverige, då jag tog
kontakt med mina vänner Jakob
Mörndal och Henrik Callerstrand,
och utvecklade idén vidare. Det ledde
till att vi i våras startade företaget
Georgian Wine Legacy här i Sverige,
vars roll är att bistå Pheasant’s Tears i
den fortsatta expansionen. En period
av intensivt administrativt arbete för
att erhålla nödvändiga tillstånd nådde
sin kulmen i september då den första
containern med georgiskt vin anlände
till vårt lager i Nacka.
Pheasant’s Tears var ursprungligen
tänkt som ett i raden av flera
projekt i syfte att värna och delvis
återuppväcka den georgiska kulturen.
Det var därför naturligt att vinet
skulle präglas av anrika traditioner,
och det var redan från början avgjort
att allt vin skulle tillverkas enligt
de ursprungliga metoderna, vilket
innebär att jäsning och lagring sker
i stora lerkrus, så kallade qvevri,
vars insida isoleras med bivax och
som sedan grävs ner i marken för
att tillvarata jordens naturliga kyla.
Inga ekfat med andra ord. Så har
georgierna tillverkat vin i tusentals år
och metoden är fortfarande vanlig för
hemmabruk. Däremot är Pheasant’s
Tears pionjärer i kommersiella
sammanhang. Några av druvorna som
används markerar också en återgång
till delvis bortglömda traditioner. Den
sällsynta röda druvan Shavkapito
har exempelvis inte buteljerats sedan
innan revolutionen. Smakar det något
gott då, undrar ni säkert nu? Sedan den
1 december finns möjlighet att skapa
sig en egen uppfattning genom att
beställa vinet via Systembolaget, men
det kan tilläggas att den världsberömda
vinkritikern Jancis Robinson nyligen
hyllade vinerna på sin blogg. Det är
en ynnest att få bidra till de pågående
ansträngningarna att etablera det
georgiska vinet på sin rättmätiga plats
i vinvärldens medvetande.
•
I enlighet med uråldriga traditioner tillverkas
vinet i stora lerkurs, så kallade qvevri, som
grävs ner i marken. På bilden syns två qvevri
som pryder entrén till vingården Pheasant’s
Tears
Georgian Wine Legacy
på Systembolaget
Rött vin
Pheasant’s Tears Saperavi
2007, artnr. 71894-01
Pheasant’s Tears Saperavi
2008, artnr. 71895-01
Vitt vin
Pheasant’s Tears Rkatsiteli
2009, artnr. 71897-01
Blandade viner,
lådor à 6 flaskor
Pheasant’s Tears Limited
Selection, artnr. 71901-09
Utöver två Saperavi, en av
varje årgång, och två Rkatsiteli
innehåller lådan dessutom en
flaska av den vita druvan
Mtsvane 2009 och en flaska
röd Shavkapito 2009.
Pheasant’s Tears Georgia
Selection, artnr. 71905-09
Två Saperavi 2007, två Saperavi
2008 och två Rkatsiteli 2009.
Pheasant’s Tears Saperavi
Vintages, artnr. 71906-09
Saperavi 2007 och 2008, tre
flaskor av vardera årgång.
Läs mer på
www.georgianwinelegacy.se
eller besök sidan på Facebook.
15
Mera skor och lite av varje
Skribent: Magnus Dahnberg
Illustration: Natasha Dahnberg
Språkspalten i förra numret av
Hugin & Munin, den om skodon
på svenska och ryska, har lockat
flera läsare att höra av sig. Tack
för det! Thomas Polfeldt undrar
till exempel varför betoningen av
det ryska ordet för träskor, сáбо,
har hamnat på första stavelsen och
inte på den andra, сабó. Eftersom
ordet kommer från det franska sabot, som också betyder bland annat träsko, är frågan motiverad – i
franskan hamnar som bekant alla
ordbetoningar på slutstavelsen. Så
varför inte på ryska också?
Och minsann, om man gör
en hastig koll på till exempelvis
www.gramota.ru, så får man träff
på tre ordböcker – och där anges
betoningen just så som Thomas
föreslår, alltså som сабó. I alla
tre. Den ena av dem lägger till: не
сáбо. Ordboksförfattaren har alltså
haft anledning att särskilt påpeka
vilken betoning det inte skall vara.
Och den det inte skall vara är, som
vi kan se, just den som jag angav
att det skulle vara. Hoppsan då.
Dags för en pudel?
Nja, jo, på ett sätt förstås. Men
på ett annat kanske inte, ändå.
Det faktum att denna ordbok –
Русское словесное ударение –
alls påpekar saken indikerar att det
görs så att säga på förekommen
anledning, alltså att betoningen
сáбо faktiskt förekommer. Och
dessutom att denna förekomst är
tillräckligt frekvent för att motivera ett omnämnande i ett lexikon. Sanningen är att någon annan
betoning än сáбо har jag inte hört
under mitt mångåriga Moskvaliv,
därför återgav jag helt enkelt den
16
utan att reflektera närmare över
saken. Och det borde jag förstås
inte ha gjort (där kom pudeln), för
man har ju verkligen ett språkvetar- och språkbrukarintresse av att
veta vad som anses vara normen.
Och normen – ordboksnormen
– är сабó, det är tydligt. Samtidigt är det lika uppenbart att сáбо
är ett tämligen vanligt uttal, eller
vanligt fel då, om man så tycker.
I en rysk nätdiskussion skriver en
chattare ungefär som så att det ju
”
Ordboksförfattaren
har alltså haft anledning
att särskilt påpeka vilken
betoning det inte skall
vara. Och den det inte
skall vara är, som vi
kan se, just den som
jag angav att det skulle
vara. Hoppsan då.”
heter сабО, fast en massa illiterata
personer – tack för den, ja – säger
сАбо. Och en annan skriver att det
heter сабО, fast alla säger сАбо.
Där undrar man allt lite försynt på
vilket sätt det kan heta en sak om
alla säger något annat. Språkexperten Marina Koroljova, som vid
ett tillfälle fick en fråga om ordets
korrekta betoning i radioprogrammet Говорим по-русски, avstod i
direktsändning från att svara och
sa att hon fick lov att undersöka
saken.
Där ser man. Avsikten var förstås inte att sabotera någons uttal,
tvärtom. Sabotera, ja – det ordet
tycks faktiskt ha sitt ursprung i
just franskans sabot, som förutom
att beteckna en träsko också kan
betyda ett dåligt eller klumpigt
verktyg, och i verbet saboter –
fuska, förstöra, sabotera. Inte
nödvändigtvis genom att slänga
träskor i maskinerna, en sak som
Johan Erséus tagit upp, utan mer
allmänt. Så om vi alltså avstår
från sabotage och försöker bygga
upp i stället – hur definierar man
en сабó (eller сáбо, om jag ska
fortsätta envisas) på ryska? Jo, en
vanlig definition är деревянный
башмáк, trätoffel, eller башмáк
на деревянной подóшве, toffel
på träsula. Som Mats Carlsson har
skrivit och påpekat är деревянный
башмáк översättningen av träsko
i Norstedts svensk-ryska ordbok.
Och här får vi då ett nytt sko-ord,
alltså башмáк. Vad är det då?
Jo, i Ozjegovs och Sjvedovas lexikon definieras det som
ботинок или полуботинок. Där
kom halvkängorna igen, se förra
numret. Känga, halvkänga, grövre
sko, ungefär. Usjakovs lexikon
skriver däremot att det är en
низкая óбувь, преим. кóжаная,
HUGIN&MUNIN 4/2010
жéнская или дéтская, det vill
säga damsko eller barnsko, främst
av läder. Usjakov nämner också
att det kan beteckna en ботинок,
känga eller grövre herrsko, men
kallar den betydelsen föråldrad.
Det ordböckerna i fråga är överens om är att en make kan vara
под башмакóм у жены, alltså
stå under toffeln, det vill säga låta
sin hustru bestämma över precis
allt. Uttrycket att stå under toffeln
kan på ryska också heta att man
är под каблукóм, under klacken.
Ett sådant förhållande framhölls
för övrigt av professorn och riksdagsledamoten Jerzy Einhorn som
receptet för ett lyckligt äktenskap.
”
Det ordböckerna i
fråga är överens om är
att en make kan vara
под башмакóм у жены,
alltså stå under toffeln.”
Det skedde vid ett besök i Moskva
under 1990-talet där jag hade
glädjen att få lyssna till denne
imponerande gestalt. Efteråt blev
det radiointervju.”Nina bestämmer allt, så enkelt är det”, sa han
glatt om sin fru, läkaren och docenten Nina Einhorn, till radioreportern som undrade hur makarna
bar sig åt för att se så lyckliga ut
tillsammans.
H.C. Andersens berättelse
De röda skorna heter på ryska
Красные башмаки. Vad heter då
förresten H.C. Andersen själv på
ryska, undrar man kanske, blir det
Х.С. i förnamn då eller? Nej, faktiskt inte Х.С., utan skall man använda initialer på ryska så blir det
Г.Х. i denne världsberömde danske författares fall. Ганс Христиáн
nämligen, H.C. står ju för Hans
Christian. Man kan för övrigt lugnt
utgå från att de flesta heter något
annat på ryska, från Alexander den
store - Алексáндр Македóнский
– till den bibliska drottningen av
Saba, царица Сáвская. Så säg inte
королéва Сáба eller så om henne.
Din samtalspartner kanske får
för sig att det rör sig om ett slags
träskodrottning, som du dessutom
tydligen betonar fel (jaja, jag har
svårt att släppa det där), vänder på
klacken och går.
Läsekretsen önskas en trevlig
vinter med rätta skor i alla sammanhang!
•
”
Man kan för övrigt
lugnt utgå från att de
flesta heter något annat
på ryska, från Alexander
den store – Алексáндр
Македóнский – till den
bibliska drottningen
av Saba, царица
Сáвская.”
Guldklubben
Mot slutet av förra året stod MT inför en omfattande omställning i sin finansiering för att möta nedskärningarna i föreningens statsmedel. Många
medlemmar hade tidigare hört av sig och bett att få bidra ytterligare till föreningens verksamhet för att få ge tillbaka för allt de fått genom Tolkskolan
och MT. Med anledning av detta beslutade styrelsen att inrätta en Guldklubb. Sedan införandet vid årsskiftet har inte mindre än 18 personer anslutit
sig till Guldklubben. Till stor del tack vare deras insatser har föreningen kunnat upprätthålla sin verksamhet och MT har för första gången kunnat
hålla samlade kurser i samtliga språk som Tolkskolan bedrivit grundutbildning i.
I egenskap av föreningsordförande och kassör samt å hela föreningsstyrelsens vägnar vill vi på detta sätt framföra vår djupa tacksamhet till
följande personer samt till de som valt att vara anonyma:
Per Agebäck, TolkS 99/00
Tom Airaksinen, TolkS 98/99
Åke Andolf, TolkS 67/68
David Asker, TolkS 08/09
Jan-Åke Berg, C TolkS 84-88
Ulf Bojner, TolkS 80/81
Henrik Borelius, TolkS 90/91
Christer Fåhraeus, TolkS 85/86
Lars Gezelius, TolkS 03/04
Fredrik Granholm, TolkS 94/95
Björn Hovstadius, TolkS 81/82
Kjell Kampe, TolkS 66/67
Göran Nilson, TolkS 57/58
Thomas Rosén, TolkS 87/88
Magnus Sätterberg, TolkS 03/04
Carl-Johan Westring, TolkS 96/97
Emil Gelebo
Ordförande
HUGIN&MUNIN 4/2010
Gustav Niblæus
Kassör
17
En oligark är en oligark är en skurk?
Claes Ericson är MT-medlem och har liksom många andra tidigare tolkar fortsatt ha ett
stort engagemang i öst. Till skillnad från många andra har han dock delat med sig av
sina erfarenheter i bokform, bl.a. i Ryssland Nu, trender i skuggan av Kreml (2008) och
Sovjetunionens roliga historia (2006). Nu är en ny bok på väg, och Hugin & Munin har
fått möjlighet att recensera den trots att den ännu inte ens kommit ut ur tryckpressarna.
Skribent: Lars Gezelius, TolkS 03/04
För att vara så omskrivna är de
ryska oligarkerna ganska mytfulla.
När jag pratar med en taxichaufför i Moskva om Chodorkovskij,
Fridman och Abramovitj haglar
ord som ”skurk” och ”tjuv”. När
jag pratar med en industrialist om
samma grupp människor beskrivs
de istället som begåvade affärsmän
med enorm arbetsvilja och näsa för
affärer. Många gånger har jag undrat över vem av taxichauffören och
industrialisten som har rätt. Det vore
ju så skönt att kunna sortera dem
som antingen det ena eller det andra.
Många förstå-sig-påare förklarar ofta att båda versionerna ovan
är sanna, men någonstans har jag
lite svårt att svälja det. Vet dessa
personer verkligen detta eller är
det bara en allmän uppfattning
som cirkulerar på stan? Eller för att
travestera Tage Danielsson: ”Jaja,
du påstår att Göteborg ligger på
västkusten, jag påstår att det ligger
på östkusten. Sanningen ligger väl
som alltid någonstans mittemellan.”
Så glad man då blir när Claes
Ericson reder ut begreppen. I boken
Oligarkerna – Om snabba pengar
och förgänglig makt i kapitalismens Ryssland får man lära sig en
hel massa, såsom att modeskor i
Moskva har extra höga klackar
jämfört med omvärlden och att
snittkostnaden för oligarkernas äls-
18
”
Som läsare känner
man sig i vilket fall
tillräckligt upplyst för
att resonera kring min
initiala frågan: är en
oligark en skurk eller
en affärsman?”
karinnor är cirka 7 000 kr per dag.
Men framförallt får man en gedigen
genomgång av de mest framträdande oligarkerna och deras spektakulära resor till superförmögenhet.
Tag Michail Fridman till exempel. Han började som fönsterputsare
i Sovjet, men organiserade snart
diskotek samt krängde teaterbiljetter. Därifrån påbörjades en varuimport av cigaretter, parfymer och
datorer innan han 1991 öppnade en
bank med dåvarande ministern för
utrikeshandel Pjotr Aven. Utifrån
detta expanderades verksamheten
till råvaruinvesteringar och idag
rymmer portföljen också telekom,
byggbolag och livsmedelskedjor.
Visst är det en resa värd att berätta.
Ericson berättar om denna resa,
och många fler, på ett föredömligt
sätt genom att dela upp boken i tre
delar: Oligark-kapitalismens decennium, Statskapitalismens decennium och Marknadsekonomiska
fenomen.
Sedan kategoriseras
de mest framstående oligarkerna
som
nomenklaturaoligarkerna,
entreprenörsoligarkerna, etcetera.
Detta ramverk fylls med historien
kring hur politiken och ekonomin
utvecklades i stort i Ryssland från
unionens fall, så man behöver inte
vara särskilt insatt för att snabbt
få en god inblick. Samtidigt finns
här mycket att hämta även för den
invigde. Texten är späckad med information, utan att kännas tung, och
man märker att det är mycket grävande i artiklar som ligger bakom.
Eftersom maktkamper ofta utspelas
i media, så blir man lite fundersam
kring vad som egentligen är sant.
Ericson har främst använt sekundärkällor och för initialt ett resonemang kring objektiviteten i dessa.
HUGIN&MUNIN 4/2010
Där bekräftar han att vissa delar rör
sig i en gråzon, även om majoriteten
av uppgifterna får anses bekräftade.
Som läsare känner man sig i vilket
fall tillräckligt upplyst för att resonera kring min initiala frågan: är en
oligark en skurk eller en affärsman?
Till att börja med kan man konstatera att oligarker är en brokig
skara människor som skapat sig
enorma förmögenheter på många
”
Texten är späckad
med information, utan
att kännas tung.”
kreativa sätt.”Kreativ” är ett lustigt
ord. Det byter liksom värdeladdning beroende på vad som följer.
”Kreativ lösning” och ”kreativ
person” klingar annorlunda mot
”kreativ bokföring” och ”kreativ
bilkörning”. I oligarkernas fall är
den senare klangen förhärskande,
för de ekonomiska möjligheterna
hade inte funnits där utan en lång
lista av lagöverträdelser. Säkerligen
ligger bittra konkurrenter bakom
många falska anklagelser, men
det framstår ganska tydligt att
alla rubler i pengapåsen förmodligen inte är täckta av rent mjöl.
Sedan får man konstatera att vissa är värre än andra. 90-talet bjöd på
banditkapitalism i sin värsta form,
medan mer dagsaktuella affärstransaktioner i större utsträckning
följer lag och ordning. Det innebär
inte att ljusskygga transaktioner
inte är vanliga. Korruptionen anses
ha ökat de senaste åren, samtidigt
som landet paradoxalt nog anses
mer transparent än för 10 år sedan.
Oligarkernas tid är ännu inte över.
Ryssland har enorm tillväxtpotential och Ericson konstaterar att det
ännu finns rum för nya entreprenöroligarker. Skulle man vara intresserad finns bekvämt nog snabbguiden Så blir man oligark bifogad.
Efter denna genomgång landar
HUGIN&MUNIN 4/2010
Svara på följande frågor och ta chansen att vinna ett exemplar av Oligarkerna eller en exklusiv signerad, illustrerad och inramad oligarklimerick!
1. Vilket av följande citat av Anatolij Tjubajs är inte korrekt?
1. ”Vi kunde inte välja mellan en perfekt övergång till marknadsekonomi och en
olaglig övergång. Vårt val stod mellan en olaglig övergång och inbördeskrig.”
X. ”Det finns de som beundrar Margaret Thatcher för att hon privatiserade många
företag, men jag privatiserade lika många som hon – var femtonde minut.”
2. ”I efterhand kan jag hålla med om att vi borde ha introducerat finansiella
institutioner tidigare och att vi borde ha tagit mer betalt. Men det är historia nu.”
2. Vad av följande tillbehör kan man inte hitta
på Roman Abramovitjs yacht Eclipse?
1. En ”antipaparazzo-sköld”, som med hjälp av laser ska
kunna störa linserna på kameror i närheten
X. Ett missilradarsystem som kan varna för inkommande projektiler
2. En ständigt utrustad insatsstyrka på åtta personer i en startklar ribbåt
3. Vad har följande tre personer – Vladimir Gusinskij, Boris
Berezovskij och Michail Chodorkovskij – gemensamt?
1. De har alla varit Rysslands rikaste man
X. De har alla judiskt påbrå
2. De har alla fängslats eller tvingats lämna Ryssland
4. Vem ansågs av tidningen Forbes vara
Rysslands rikaste man 2010?
1. Vladimir Lisin
X. Michail Prochorov
2. Michail Fridman
Utslagsfråga:
Vilken rysk oligark har uppgivits inneha den högsta förmögenheten någonsin och hur stor var den?
jag således i att de flesta oligarker är
duktiga affärsmän med en fantastisk
resa att berätta om, som förmodligen har sin början i illegala eller
åtminstone i högst tveksamma aktiviteter. Man kan alltså säga att Göteborg ligger ungefär i Jönköping.
•
Oligarkerna - Om snabba
pengar och förgänglig makt i
kapitalismens Ryssland ges
ut runt den tionde januari. Den
kan dock ändå fungera som
julklapp: MT-medlemmar erbjuds
möjlighet att köpa den till specialpris av författaren fram till
den 20e december. Då får man
ett presentkort att lägga under
granen samt deltar i utlottningen
av en illustrerad oligarklimerick.
19
TolkS 79-80 återförenas i Sankt
Petersburg 30 år efter muck
MT arrangerar sedan några år tillbaka ett jubileumsfirande för de kullar som firar jämnt
decennium sedan det år de gick ut Tolkskolan. Detta räckte dock inte för initiativrika kullen
79/80 som gav sig iväg på egna upptåg i österled. Här kommer således lite inspiration till de
årskullar som firar jubileum nästa år!
Skribent: Johan Erséus, TolkS 79/80
Foto: Hjälpsam ryss (ovan), Johan Erséus
(nedan)
Sigge Lindqvist och Jan-Erik Walter tvingade oss att forcera texter
om pansarskyttefordonet BTR,
men det är först nu vi vet hur det
känns att köra en bronetransportjor
i full fart över ett lerigt fält. Denna
pansarlucka i livet har äntligen
täppts till för halva TolkS-årgången
1979/80, som trettio år efter muck
återförenades i Sankt Petersburg.
Förläggningen på Astoria var
kanske inte så fältmässig, men
under båtturen på Neva i ösregn
20
”
Det är först nu vi vet
hur det känns att köra
en bronetransportjor i
full fart över ett lerigt
fält.”
kunde vi skyla oss i nya ryska
officersöverrockar och vi hann
även terrängköra arméjeepar och
pröva prickskytte med snajperskaja vintovka och kalasjnikov.
Eftersom vi efter omröstning
hade låtit våra respektive stanna
hemma kunde vi under ledning av
vår man i StP, Sven Lexner, även
njuta ohämmat av bättre krogar
och sämre barer, artillerimuseet
och historisk-politiska museet.
Gruppbilden från den äkta sovjetiska bastun bifogas inte. Den skulle
vara en nära-döden-upplevelse för
alltför många – den cirkulerar diskret som samizdat. Ni får tänka er ett
dussin av åren transformerade kroppar krönta med egensinnigt tovade
filthattar som skydd mot ångan…
Nästan lika skakande är insikten att en av Sigges eleganta
genitivpluralformer inte används.
I strid med vad vi var bombsäkra
på 1980 heter alltså beställningen
”fem öl” inte ”pjat piv” utan ”pjat
piva”. I alla fall enligt Sankt Petersburgs unga kypargarde. Det
var inte utan att vi misstänkte att
servitörerna måste ha slarvat sig
genom häfte nr 11 i brevkursen.
När vi skildes åt på Pulkovoflygplatsen enades vi om att
dessa fyra dagar hade varit fantastiska – och att ingen av våra nära
och kära skulle förstå varför.
•
Sven Lexner i förarsätet på en
bronetransportjor.
HUGIN&MUNIN 4/2010