No 3, 2014 - Befälsföreningen Militärtolkar
HUGIN&MUNIN Medlemstidning för Befälsföreningen Militärtolkar - 3/2014 - september Nedslag i Peking och Istanbul Bästa språkspalten Sommarkurserna i Tylebäck Vårföredrag med C Must Redaktören har ordet HUGIN&MUNIN 3/2014 – September Hugin & Munin är Befälsföreningen Militärtolkars medlemstidning. Tidningen distribueras i tryckt format till föreningens medlemmar, men finns också på www.militartolkar.org. Adress Befälsföreningen Militärtolkar Box 24130, 104 51 Stockholm Chefredaktör Ulrika Nandorf hm@militartolkar.org Biträdande redaktör Tora Candal Grafisk redaktör Linnea Hopf Ansvarig utgivare Erik Malmberg ordforanden@militartolkar.org Tryck Wikströms Tryckeri, Uppsala ISSN 1654-9937 Styrelsen i MT Erik Malmbarg, ordförande Erik Andermo, vice ordförande Ylva Nicolae Santesson, sekreterare Gustav Axelson, kassör Ulrika Nandorf, redaktör Hugin och Munin Tora Candal, kvinnligt nätverk Marcus Eklund, mentorprogrammet Henrik Lundberg, marknadsföring AnnaVera Eriksson, Tolkpoolen Olga Benitez, jubileumsansvarig Postgiro 59 895-3 Orgnr 802402-4930 Annonsbokning pr@militartolkar.org Adressändring register@militartolkar.org Anmälan till nyhetslista mt-nytt-subscribe@ googlegroups.com Det har varit en synnerligen händelserik vår och sommar. Mycket tyder dessutom på en fortsatt händelserik höst, både i världen och i vårt närområde. Under sommaren har situationen i Syrien och Irak förvärrats, Israel har ytterligare en gång gått in i Gaza, samtidigt som spänningen är fortsatt hög och utgången i Ukraina minst sagt osäker. Dessa händelser berör många av MT:s medlemmar. Flera kullar av rysktolkar från TolkS har varit på språkresa i det aktuella området i Ukraina, några har arbetat på ambassaden i Kiev, en handfull har frekvent besökt Gazaremsan genom arbete på Generalkonsulatet i Jerusalem, flera har efter slutförd utbildning på TolkS tillbringat tid i bland annat Damaskus, både för studier och genom arbete. Flera av oss berörs av de fruktansvärda bilder som spridits på avrättningen av den amerikanska journalisten James Foley, som suttit gisslan i Syrien under lång tid, genom att vi arbetar med utbildning i agerande i fång- och gisslansituationer för Försvarets Överlevnadsskola. Hösten har rivstartat i sedvanlig ordning, med jobb, extrajobb, studier, träning och frivilliguppdrag. Jag minns att sensommaren vid den här tiden för fyra år sedan var mycket varm i Uppsala. Som värnpliktiga led vi i våra väl insvettade M/90 – några 90-lätt var det inte tal om! Gloslapparna klibbade mot fingrarna och stämningen inför sluttentan var minst sagt tryckt. Så plötsligt var allting slut, vi tillbringade några episka kvällar i Uppsalas uteliv, blev befordrade och muckade. Så passerade fyra år. Hur gick det till? I detta nummer berättar Johan Holmberg om hur GU 63/64 firade 50-års jubileum. Tanken svindlar, men 2060 är det GU09/10:s tur! Linus Mattsson och Magnus Larsson skriver om sina erfarenheter av att ta sig an ett nytt språk och en ny kultur i Turkiet respektive Kina. Magnus Dahnberg återkommer med en språkspalt och Hans Hultqvist minns vännen och entusiasten Sverker Holmsten. Tora Candal deltog i repetitionskurserna i Tylebäck och rapporterar därifrån med stöd av Sandra Fors Magnström, en av deltagarna på MT:s första ungdomskurs. För många av de yngre tolkarna, och inte minst för TolkS, befinner vi oss i en tid av förändring. Just nu avvecklas insatsen i Afghanistan där några vänner gör sin sista tid just nu, och samtidigt förbereds den första rotationen till Mali där några andra vänner åker med. En del av mig önskar att min franska hade tillräckligt bra självförtroende för att ta mig till Afrika, medan en annan är fullt nöjd med de äventyrligheter som en övning i Karlsborg kan innebära. Ulrika Nandorf, chefredaktör Omslagsfoto: Cauchemar MT:S SOMMARKALENDARIUM September After work Oktober Höstföredrag November Helgkurser i språk Se hemsidan www.militartolkar.org för mer information MT-vänner! Balkongdörren är öppen, med oklart resultat, och den ständigt sinande karaffen med vatten står förberedd i kylskåpet. I skrivande stund har undertecknad redan tappat räkningen på vilken dag i ordningen som Sverige verkar ha hoppat några tiotal breddgrader längre söderut. Skönt! Att det är en höst på väg kan vi dock inte förneka och de första tecknen på vad som kommer går redan att ana. Dock inte i form av färggranna löv, utan snarare av färggranna affischer och reklamer med diverse slagkraftiga budskap. Supervalåret fortsätter och gör att vi redan nu vet att vi går en händelserik höst till mötes. För MT:s del ska det bli intressant att följa exakt vilken kraft som kommer att läggas på debatten om försvaret, i det rådande världsläget. Låt oss dock hålla oss kvar vid sommaren ett litet tag till. Som vanligt deltog MT genom undertecknad vid Försvarsutbildarnas riksstämma den 14–15 juni. I år fick stämman finbesök av både Försvarsmaktens produktionschef Anders Silwer samt försvars minister Karin Enström (vad var det för år nu igen…?). Mycket av temat i anförandena, framför allt från avgående ordföranden Henrik Landerholm, knöt an till att den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde har ändrats kapitalt bara under det senaste halvåret. Försvarsministern berörde bland annat frågan om en eventuell större satsning på försvaret. Även om inga konkreta besked gavs går det definitivt att förstå att det råder en annan syn på förvarets betydelse och inriktning nu gentemot hur det var för inte allt så länge sedan. En annan stor tyngdpunkt för riksstämman var ungdomsverksamheten. Detta är ett område som kanske inte har varit någon stor prioritet för MT tidigare, av förklarliga skäl, men även det är på väg att ändras. I samband med sommarkurserna i Tylebäck vecka 26–27 hölls under tre dagar en ungdomskurs som gav gymnasie ungdomar möjlighet att prova på hur det är att vara militärtolk. Detta innefattade bland annat språkundervisning med lärare från Tolkskolan samt möjlighet att träffa tidigare elever från Tolkskolan som berättade om vad det innebär att vara militärtolk. Syftet med kursen var att skapa ett intresse för TolkS och förhoppningsvis locka nya elever. Kursen, som var fullbokad, blev mycket uppskattad och hälften av de som deltog uppgav att de var intresserade av att söka till TolkS. Till nästa år förlängs kursen till en vecka och är öppen för alla gymnasieungdomar. Om du som MT-medlem känner någon som är intresserad, gör reklam redan nu! Vad gäller de klassiska sommarkurserna var uppslutningen som vanligt god. Framför allt stod i år militärfranskan ut med ett deltagarrekord, en direkt följd av Försvarsmaktens inriktning i nuläget. Tack alla ni som var där för ett bra jobb och en trevlig samvaro. Nu börjar höstens aktiviteter, vi ses! Erik Malmberg Ordförande I DETTA NUMMER s 4 50-årsjubileum s 6 Sverker Holmstedt in memoriam s 5 Vårföredrag s 7-9 Sommarkurserna i Tylebäck s 10-13 Ett år i Peking s 14-17 En utbytestermin i Istanbul s 18-19 Språkspalten HUGIN&MUNIN 3/2014 3 Nedre raden från vänster: Bo Rammer, Harry Näslund, Björn Edlund, Peter Jennergren, Lars Magnuson, Carl-Louis Sandblom och Hans Hultqvist. Övre raden från vänster: Göran Nilson, Lars Nylund, Johan Holmberg, John-Christer Åhlander, Magnus Kindstrand, Bertil Eriksson, Lennart Nordenfelt, Svante Sandberg och Leo Mårtensson. Den som tog initiativet till mötet och ansvarade för programmet var Magnus Kindstrand med bistånd av Svante Sandberg, Lennart Nordenfelt och Fabian af Petersens. Foto: Fabian af Petersens 50-årsjubileum för årgången 1963/64 Text: Johan Holmberg GU 63/64 Vi skulle träffas på Ovfandahls. Jag gick in där och såg mig omkring. I ett inre rum satt några främmande vitoch gråhåriga herrar, jag höll på att gå vidare. Men så hörde jag en röst ”titta, men där är ju Johan!” Jag såg mig omkring och långsamt kände jag igen dem, mina lumparkompisar för 50 år sedan. Flertalet hade jag inte sett sedan dess. Det var inte svårt att få igång samtal till höger och vänster. Visst var jag nyfiken. Vad har alla gjort sedan vi sist sågs? Det pratades ivrigt över borden. Sedan for vi iväg till dagens TolkS, som ligger på F20 norr om Uppsala. Jag var armétolk, där hade jag aldrig satt min fot, men flera av kamraterna var flygtolkar och de hade varit där förut, det hette F16 på den tiden. Vi fick en intressant föredragning om 4 dagens tolkutbildning. Man har slutat med dari för Afghanistan, man fortsätter med arabiska, franska ska påbörjas nästa år. Organisationen är trimmad jämfört med hur det var för 50 år sedan. Det finns många andra skillnader, inte minst att man inte längre talar om hotet från den dunkla Stormakten, alias Sovjetunionen, som vi gjorde, nu gäller asymmetriska hot. Vi utbildades ju i att förhöra fångar, det är det inte tal om i dag, nu handlar det om tolkning i egentlig bemärkelse. Sedan for vi tvärs genom Uppsala till gamla AUS, vår gamla förläggning. Där var förändringen total. I de logement, den korridor, och de salar, där vi hör till, finns numera en supermodern klinik för njurdialys. De gamla kasernerna har blivit något slags företagshotell. Någon mumlade lite surt att ”var det inte bra som det var förr?” Slutligen väntade en fyrarätters middag på Västgöta nation, Uppsalas äldsta fick vi lära oss. Det blev ett lustigt sammanträffande, jag vet faktiskt inte om det var gjort med flit av arrangörerna. Vår ganska blöta avskeds middag i maj 1964, då vi skiljdes för sista gången, ägde också rum på just Västgöta nation. Då fick fanjunkaren en pyjamas med pixknappar på axeln som present. Något liknande delades inte ut nu, det var mycket städat. Under middagen ville många vana talare levandegöra vårt slit på TolkS. Det var mycket tal om att ”Sigge sa si” och ”fanjunkaren sa så” och kaptenen den och den var dum och en annan kapten var mindre dum, och så vidare. Det var mest glada minnen. HUGIN&MUNIN 3/2014 Men när flera av oss åkte hem till Stockholm sent på kvällen framkom även den sida av TolkS som inte nämndes i talen, nämligen det oerhört hårda arbetet och den ångest många kände inför risken att misslyckas och sparkas ut. Det är säkert lika hårt i dag. Vi hade prov varje lördag, nu har man prov på fredagarna och en tentamen efter varje termin, klarar man ” De gamla kasernerna har blivit något slags företagshotell. Någon mumlade lite surt att ’var det inte bra som det var förr?’” sig inte åker man ut, nu liksom förr. Och nog fick man en känsla av att TolkS i dag är mer ute i marginalen av försvaret än vad som var fallet på vår tid. Då visste man var fienden fanns, nu är det oklart om det är al-Queida i Mahgreb eller anti-Balaka eller Talibanerna eller vem det är vi värjer oss mot. Denna osäkerhet gäller ju förvisso hela försvaret. Men om världen fortsätter att se ut som den gör i dag kan det kanske bli viss återgång till den gamla ordningen med ryska som huvudspråk! Alla som har deltagit i ett jubileum av detta slag känner ju till hur man snabbt hamnar i samspråk med de man mest talade med förr. Men vi konstaterade flera av oss att man ofta står närmare de man gjort ”lumpen” med än gamla skolkamrater. Det är ändå en unik intimitet att ha delat inte bara skolbänk men även sovsal, dusch, fysiska och intellektuella umbäranden med en grupp jämnåriga. Så visst var de både roligt, lärande och lite rörande att träffas igen efter alla dessa år. Lusten att träffas igen var stor på många håll! • HUGIN&MUNIN 3/2014 Sverker Holmstedt in memoriam Text: Hans Hultqvist, GU 63/64 Sverker Holmstedt, TolkS 1961/62, har avlidit den 10 juli i år efter en längre tids sjukdom. Första gången jag träffade Sverker var på en av sommarkurserna i Källviken, där han under en följd av år var en återkommande besökare. Ja, besökare kanske inte är rätt ord. Han fungerade närmast som biträdande lärare, en sorts mentor (eller kanske Mentor, som hans legendariske far, privatlärare i Lund, allmänt kallades). Ibland ledde han en lektion själv, ibland tillsammans med andra lärare, företrädesvis textgenomgång. Men mest satt han, lång och kutryggig, liksom tyngd av lärdom, utomhus på en av de centralt placerade bänkarna med en uppsättning ryska böcker bredvid sig, ständigt beredd att ge svar när någon nalkades med ett besvärligt spörsmål rörande den ryska text man hade i läxa. Eller vilken som helst annan fråga som rörde ryska språket eller ryska/sovjetiska förhållanden. ”Besökare” grundar sig på att han, med en för Sverker karakteristisk blyghet, aldrig var arvoderad som lärare. Han nöjde sig med att formellt vara elev på kurserna. Som om han hade behövt gå ytterligare kurser! Sverker gick TolkS tillsammans med bland andra Magnus Ljunggren, Lennart Lönngren, Frank Orton, Anders Palm och Andreas Ådahl, allesammans sedermera professorer. Sverker blev inte professor, men som universitetsadjunkt och studievägledare var han sitt yrkesverksamma liv trogen Slaviska institutionen i Lund. Hans håg stod inte till den akademiska ävlan som slutar i professorstoppen. Fastmer månade han om de studenter som gav sig i kast med ryskan. Som ryskstuderande i Lund kunde man kanske ibland tycka att han var sträng och omutlig; den akademiska standarden fick inte sänkas. Sverker tålde inga halvmesyrer, utan fordrade att man efter bästa förmåga hade gått igenom texten. Det lönade sig inte att fuska och fjäska. Men det var bara den ena sidan av myntet: han såg aldrig ner på dem som inte nådde hans höjder. Han var en gudabenådad pedagog. Han kunde förklara så att var och en, med de mest rudimentära kunskaper i ryska eller om ryska förhållanden, förstod. Och han var alltid hjälpsam. Det ordet fångar honom i ett nötskal. Han fanns alltid till hands på tjänsterummet på Finngatan. Där satt han större delen av dygnet upptagen med eget arbete, som han direkt lade åt sidan när man kom med, vad man uppfattade som, ett problem. Sverker ägnade precis den tid åt frågan, som var befogad. Vanligen kunde han svara direkt. Annars visste han var svaret stod att finna. Och i de sällsynta fall han inte visste det, ägnade han mycken möda åt att ta fram svaret. Vissa problem kunde Sverker sedan ägna en hart när oändlig tid åt att förklara för en in i minsta detalj. Hans stora beredskap att stå till tjänst överskred sällan gränserna för det privata. Han var något av en enstöring; lämnade inte ut mycket av sitt privatliv och trängde sig aldrig på andra. Blygsamheten var hans adelsmärke och det var fakta, kunskaper och sanning som stod i centrum för hans gärning. Att demokrati och tankefrihet stod högst på hans dagordning kunde man inte undgå att märka. Att hans sjukdom förvärrades under senare tid ingav farhågor. Glad och lättad blev jag därför de gånger Sverker cyklade upp bakom mig och hälsade med en ryggdunk. Mellan behandlingarna vägrade Sverker att låta sig tryckas ner av sjukdomen. Några veckor före sin bortgång var han gängligare än någonsin, men lika intellektuellt verksam och briljant som alltid. Det kunskapsstoff som Sverker tillägnade sig vid TolkS förvaltade han väl under de många år han tålmodigt vägledde sina studenter i ryskans syntaktiska och semantiska labyrinter. Han var unik i sin gärning. Alla vi hans förutvarande studenter är tacksamma för vad han givit oss. • 5 Vårföredrag med C MUST Text: Erik Malmberg GU 06/07 Den 11 juni var det livlig trafik på trottoaren i Valhallavägen i Stockholm, när en strid ström MT-medlemmar rörde sig mot porten med nummer 104. Målet var föreningen Militärsällskapets våning, där MT:s årliga vårföredrag skulle äga rum. Totalt kunde nästan 50 medlemmar räknas in, med representanter allt ifrån den allra färskaste inneliggande kullen av tolkar till den allra första kullen 1957/58. Årets talare var ingen mindre än chefen för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), general major Gunnar Karlson. Att just han var årets föredragshållare var ingen slump, då MUST i år firar 20 år. Att det finns många kopplingar mellan MT och MUST råder det nog ingen tvekan om, och i många fall har våra språkresurser varit av stort värde för MUST:s verksamhet. Den kanske allra främsta kopplingen just nu ligger dock kanske i att även Gunnar Karlson själv är gammal tolkelev och har erfarenhet av flera uppdrag i MT:s språkområde, bland annat i Balkan och Tjetjenien. Med anledning av det nämnda jubileet var det på sin plats att göra själva evenemanget till en lite festligare företeelse än vad vi har kunnat se vid tidigare föredrag. Som nämnt hölls föredraget i Militärsällskapets pampiga våning. Kvällen startade med lite mingel med drinkar och tilltugg, innan deltagarna förflyttade sig in till matsalen. En nyhet för MTföredragen var att detta evenemang var i form av en middagssittning där föredragshållaren tog vid lagom till kaffet. Deltagarna bjöds på mat i form av buffé och en smarrig chokladkaka till efterrätt. MUST:s jubileum i all ära, men innan huvudtalaren tog vid var det dags att uppmärksamma en annan berömvärd prestation. Magnus 6 Erik Malmberg och Magnus Dahnberg, som fick ta emot Försvarsutbildarnas förtjänsttecken. Foto: Ulrika Nandorf Dahnberg kallades upp och fick ta emot Försvarsutbildarnas förtjänsttecken. Denna medalj delas ut till en person som har gjort stora insatser för frivilligförsvaret. Detta stämmer sannerligen in på Magnus som sedan 2001 har deltagit som lärare vid MT:s kursverksamhet. En välförtjänt medalj således, och vi hoppas att vi får fortsätta se Magnus inom kursverksamheten även i framtiden. Efter prisutdelningen var det dags för Gunnar Karlson att ta plats på scenen. Gunnar Karlson gav en bra översikt över organisationen MUST, denna del av Försvarsmakten som för gemene man brukar umgås av mycket hysch-hysch och hemligheter. Riktigt fullt så är det inte, utan han berättade om hur organisationen är uppdelad i Underrättelsekontoret, Säkerhetskontoret samt Kontoret för särskild inhämtning (KSI, där förvisso den öppna informationen om det stannar vid att det de facto existerar). Han berättade även om MUST:s verksamhetsområde samt distinktionen gentemot och samarbetet med andra organisationer såsom FRA Kvällens föredragshållare Gunnar Karlson, C Must.Foto: Cecilia Blomberg och SÄPO. Allt rundades av med en frågestund innan fortsatt mingel och fika tog vid. Att döma av stämningen var intresset för föredraget stort och intrycket gott, vilket borgar för att detta middagsföredrag kan vara starten på en ny tradition. • HUGIN&MUNIN 3/2014 Med stor entusiasm och varierande träffsäkerhet är volleyboll alltid ett måste på Tylebäck.Foto: Cauchemar Tylebäck – mer än språkstudier Tora Candal, GU 09/10 och ansvarig för MT:s kvinnliga nätverk, har varit på Befälsföreningen Militärtolkars språkkurser för tolkar i Tylebäck. Jag fick en stor kram av min vapendragare Nyberger när jag kom fram till Tylösand på söndagen. Det var soligt och varmt, så vi bytte om till badkläder och tog oss ner till stranden så fort som möjligt. Naturen är förtrollande vacker här utanför Halmstad. Vid stranden påbörjades våra två veckor med ordnat boende, bra mat och fantastiska omgivningar – allt gratis. Inte bara gratis förresten, som student eller yrkesarbetande utgår till och med ersättning. Vad är haken? På dagtid genomförs språkstudier i ett för Försvarsmakten intressant språk. ”Haken” är alltså gratis språkutbildning. I år hölls kurser i militärfranska, ryska, dari och en ungdomskurs i ryska. Ungdomskursen fick ett fint HUGIN&MUNIN 3/2014 utfall. Hälften av kursdeltagarna svarade efter kursen att de tänkte söka Tolkskolan. En av deltagarna skriver om kursen här intill. Kurserna, som kan sökas via Försvarsutbildarnas hemsida, heter ”språkkurs för tolkar”. Det innebär dock inte att det bara är tolkar som går kurserna. Deltagare från alla möjliga hörn inom försvarsrelaterad verksamhet hittar till kurserna varje sommar. Allt som krävs är kunskaper i språket och ett medlemskap i någon frivillig försvarsorganisation, exempelvis MT. Vad gäller språkkunskaperna så har deltagarna helt olika nivåer. Flera på kursen i militärfranska har inte ägnat sig åt språket sedan skoltiden, jag själv inkluderad. Mats Carlsson, årets vinnare av den prestige fyllda fälttävlan.Foto: Tora Candal 7 Flera kvällar spenderades på stranden med gitarr, glada vänner och en eld. Den första kursveckan innehåller bland annat grundläggande grammatikgenomgångar blandat med fria samtalsövningar för att komma igång med språket. Efter de två veckorna kom jag hem med nyfunna ord som mitrailleuse (kulspruta), renseignements (underrättelser) och accord de cessez-le-feu (eldupphörsavtal) såväl som återfunna kunskaper i alla verbböjningar och uttalsförbättring. Tylebäck är en bra deal. Jag tänker fortsätta gå varje gång jag kan! Vi var många i år som inte kände varandra sen innan, och det gjorde 8 mycket för gemenskapen. Vi ordnade gruppaktiviteter tillsammans varje kväll. Två kvällar gjorde vi upp eld på stranden och grillade marshmallows i solnedgången. Min gitarr användes flitigt av ett antal olika trubadurer. Vi spelade boule, kubb, minigolf och bastade tillsammans. Vi åkte in till Halmstad och shoppade och fikade tillsammans. Ett stort antal volleybollmatcher resulterade i att vi under den andra veckan fick till riktigt fint spel. Det är sällan jag får chansen att befinna mig på en plats med så goda träningsmöjligheter som på Tylebäck. Ett nyinrett gym och riktigt fina löpspår gör att tre till fyra timmar per dag med lätthet kan ägnas åt träning. Att dessutom bo tillsammans med ett 30-tal potentiella träningskompisar gör det ännu lättare att hålla flåset uppe. Den av Lars Hammarström utmärkt organiserade fälttävlan innehöll som vanligt grenarna handgranatskastning, orientering, prickskytte och ett språk- och militärkunskapsprov komponerat av Hans Hultqvist. Orienteringen HUGIN&MUNIN 3/2014 Bland ord, människor och erfarenheter i Tylebäck Text: Sandra Fors Magnström, deltagare på ungdomskursen Foto: Saga Holmgren Leissner vanns överlägset av Anna Larsson och prickskyttet togs hem av den stensäkra Margareta Alm. Elias vann handgranatskastningen och slog rekord genom att kasta samtliga handgranater i mål. Vinnare av hela fälttävlan blev Mats Carlsson, som dessutom vann kunskapsprovet med hela 30 av 50 rätt. Undertecknad lyckades åstadkomma 12 av 50 rätt, vilket är precis under schimpansnivån på detta fantastiskt utmanande flervalsprov. Jag hoppas att vi ses nästa sommar i Tylebäck! • HUGIN&MUNIN 3/2014 Helt ärligt så visste jag inte ens var Halmstad låg innan jag anmält mig till ungdomskursen. Mina geografiska kunskaper om ”södra” Sverige (det vill säga det som ligger under Sundsvall enligt vissa av oss norrbottningar) var knappt mer än Stockholm, Uppsala, Göteborg och Malmö. Nattåg från Luleå till Stockholm, snabbtåg till Göteborg, vänta två timmar och sen tåg till Halmstad för att sedan åka ut till Tylebäck kursgård. Mina föräldrar skakade på huvudet åt mig, så lång restid för knappt tre dagar? Är det verkligen värt det? Det finns väl ändå annat man kan göra ifall man älskar språk! Och nu i efterhand kan jag säga att jag är så oerhört glad att jag fick chansen att åka. Det är rentav underbart. Såklart var jag nervös, för allt som har med Försvarsmakten att göra var ganska okänt för mig. Människor med uniformer och jag som på något sätt ska gå omkring där som ungdom och försöka, jag vet inte, passa in? Men redan utanför bilen på centralstationen i Halmstad så släppte det mesta. De flesta som skulle åka till Tylösand var militärtolkar och redan innan vi satte oss i bilen så hade alla hälsat på alla. Väl på väg så frågade en kvinna vem jag var och hon lade nästan ribban för hur resten av människorna vi skulle möta skulle vara. Trevliga, sympatiska och på något sätt väldigt välkomnande. Jag vet inte ifall det är något de lärt sig under sin utbildning som militärtolkar eller ifall det är den typ av människor som söker sig dit, men det var, hur som helst, en underbar känsla att känna sig välkomnad. Dessutom var alla de personer som jag träffade måna om att försöka svara på de frågor man hade. Och även om jag inte ställde dem rakt ut så undrade de ifall det fanns Sandra Fors Magn något speciellt ström var en av deltagarna på som jag undrade språk- och rek över och på så ryteringskursen. sätt tror jag att jag känner mig mer trygg i tanken på att faktiskt kunna söka militärtolkutbildningen efter gymnasiet nu i efterhand. Efter två och en halv dag på kursgården så fick vi, med den knappa ryskan vi fått lära oss, prova på att tolka mellan Liza Noor och vår lärare, lektor Mankell. Kvällen innan hade vi suttit i en av sovstugorna och försökt tolka mellan varandra, bara för att i alla fall ha provat innan. Det kändes som om man skulle sitta där och säga allt bakvänt, fel och upp och ned, men tro det eller ej – det gick ganska bra. Mycket tack vare vår lärare. Denna mini-introduktion i det ryska språket, samt alla de berättelser och samtal med militärtolkarna har gett, i alla fall mig, en ny syn på yrket. Man fann motivation i de ord och berättelser som man hörde som gör att några av oss som gick kursen seriöst överväger att söka till Försvarsmakten och Tolkskolan efter gymnasiet. Ett år kvar då för min del. Så jag kan helt klart säga att den långa tågresan var värt det! • 9 Ett år i Peking Magnus Larsson (GU 07/08) avlägger nedan rapport från ett land beläget lite längre österut än vad läsare av Hugin & Munin annars är vana vid − Kina. Under ett år av utbytesstudier i Peking hade han inte bara möjlighet att hänge sig åt obskyra teknikglosor på mandarin utan kunde även på nära håll betrakta en stad och ett land stadda i konstant förändring. Nedan följer några iakttagelser från en tillvaro kantad av intressanta möten, storstadssmogg och en för alla MT-medlemmar välkänd syssla: gloslappsvändande. Text och foto: Magnus Larsson GU 07/08 I akt och mening att vidga mina lingvistiska horisonter österut, men utan att för den skull känna någon direkt dragning till vare sig arabiska eller persiska − två språk som jag annars, av den strida ström av läsvärda artiklar från arabisk- och persisktalande föreningsmedlemmar att döma, med all rimlighet borde ha satt upp på listan över kulturspråk värda att inhämta − kom jag att spendera ett läsår (2012/2013) i Kina. Min språkstudiebetonade anabasis anträddes dock inte i och med att jag flygledes anlände till den kinesiska huvudstaden, utan redan två år tidigare i samband med att jag, vid sidan av studier i teknisk kemi på Kungliga Tekniska Högskolan, börjat förkovra mig i språket. Den i särklass vanligaste dialekten att lära sig bland dem som valt att studera kinesiska är den nordliga dialekt som i olika varianter tjänstgjort som det ursprungliga kejsardömets och sedermera folkrepublikens lingua franca ända sedan 1300-talet − mandarin. Skillnaderna mot de dialekter som talas i sydöst (kantonesiska, hakka, wu med flera) är påfallande och att, som vissa språkvetare, försöka likna det hela med de romanska språkens inbördes släktskap är nog att förenkla det hela en smula. Med kunskaper i landets officiella dialekt tar man sig dock obehindrat fram både högt och lågt − bland hetsen i valfri storstad likväl som på en stäpp i Inre Mongoliet. Skriftspråket är också gemensamt och helt oav10 Campuset i vinterskrud med ett av universitetes två kolkraftverk i full drift. hängigt av var man har sitt geografiska ursprung. De tecken man sedan 50-talet använder sig av i Fastlands kina är dock en förenklad variant av de ursprungstecken som fortfarande är standard i till exempel Taiwan. Till direkt fördel för den som tänkt lära sig tala språket är att antalet stavelsekombinationer i mandarin är mycket begränsat (cirka en åttondel av engelskans) och bland dessa låter sig det stora flertalet rent ljudmässigt uttalas förhållandevis lätt med lite träning. Det stora antalet homofoner hanteras genom ett sinnrikt system med betydelseskiljande toner (fyra eller fem till antalet beroende på om man räknar neutralt tonläge eller ej) HUGIN&MUNIN 3/2014 vilka inledningsvis brukar vara det som ställer till mest besvär för den hugade språkstudenten. Som för att skenbart göra ont värre varierar även dessa toner beroende på de kombinationer i vilka de förekommer i enlighet med ett antal regler, som dock inte är fler än att de låter sig räknas på bägge händerna. Vad gäller skriftlig kinesiska kan sägas att den väsentligt skiljer sig från den talade delen av språket. Det faktum att man kan tala flytande mandarin är således på inget sätt en garant för hur mycket behållning man har av Folkets Dagblad och vice versa. För den som dock även väljer att gå i envig med skriftspråket återstår inte annat än att beväpna sig med en gedigen uppsättning gloslappar samt en god dos tålamod. För att på ett meningsfullt sätt tillgodogöra sig skönlitterära alster krävs kännedom om cirka 3 000 tecken och betydligt fler ord (cirka 9 000) som bildas genom att olika tecken sätts samman i kombinationer om vanligen två eller tre. Varje tecken byggs upp av ett antal grundstreck (allt ifrån ett till 58) efter ett visst mönster och efter att ha plitat ner några hundra brukar det inte vara några större problem att skriva även tecken man aldrig tidigare sett. Ett enskilt tecken kan ha flera olika betydelser och, inom en dialekt som mandarin, även flera uttalsvarianter. Detta gör både skriven och talad kinesiska extremt kontextberoende och i vissa fall kan det till och med för en infödd vara svårt att tyda till exempel tidningsrubriker om man inte vet vad den efterföljande artikeln handlar om. Den aktiva teckenkännedomen är sällan i paritet med den passiva och då inte bara hos dem som valt att lära sig språket i vuxen ålder utan även hos modersmålstalare. Detta är i huvudsak ett resultat av att man på datorer och mobiltelefoner oftast använder sig av ett transkriberings alfabet (pinyin) där man med latinskt alfabet matar in ljud och sedan kan HUGIN&MUNIN 3/2014 Rena kinesiskan. välja bland de tecken som svarar mot angivna stavelsekombinationer (min personliga erfarenhet är att detta går väldigt smidigt med lite övning och efter ett tag bra mycket fortare än att skriva svenska). Den kinesiska grammatiken är synnerligen enkel och sats- och meningskonstruktion kan närmast beskrivas som en form av primitivt teckenstaplande. Återstår att vänja sig vid det frekventa användandet av nominaliseringsfraser (verb och adjektiv blir substantiv) som inledningsvis kan vara svårt att ta till sig och oftast har den effekten att man i vissa fall inte vet vad en mening egentligen handlar om förrän man kommit till slutet av densamma. Den naturliga frågan som den presumptive tolken med sinolog ambitioner nu ställer sig är: Hur svårt är egentligen mandarin för någon som är van att lära sig nya språk på tolkskolemässigt manér? Då jag själv har slavistbakgrund samt även habila kunskaper i både tyska och franska faller det sig naturligt att jämföra med dessa språk i termer av arbetsinsats. Baserat på högst personliga erfarenheter skulle jag beteckna ryskan som åtminstone dubbelt så krävande som 11 Utsikt från artikelförfattarens boende på universitetets campus. franskan och minst fyrdubbelt mer huvudvärksbringande än tyskan. Vad är då den aktuella faktorn för relationen ryska-mandarin? Att säga att dubbel insats krävs för att inhämta kunskaper inom både talad och skriven mandarin, svarandes mot en viss given nivå i ryska, är nog snarare en under- än överdrift. Frågan är om inte en faktor om tre ligger närmare sanningen om hur mycket mer intellektuell blodutgjutelse som kallt är att räkna med. Så långt kommet; nog om de språktekniska aspekterna av min Kinavistelse. Jag inkvarterades, under året i Peking, på det så kallade Tsinghua University som enklast kan beskrivas som ett Kinas svar på MIT. Som liknelsen gör gällande rankas universietet nationellt väldigt högt och är, i många unga kinesers ögon, det som hägrar efter att kämpat sig igenom ett konsekvent oförlåtande grund- och gymnasieskoleskolsystem. Konkur12 Vy från samma fönster en annan dag. rensen är mördande och för vissa provinser är andelen antagna så låg som 1:7 000. En viss fördel har de som kommer från lite större städer där skolorna som regel betraktas som bättre och varifrån man således anser sig kunna ta emot en större andel sökande. Universitetet kan närmast liknas vid en form av plantskola för den generation av teknokrater som för närvarande innehar tongivande positioner inom kommunistpartiets centralkommité. Som lite kuriosa kan i sammanhanget nämnas att den nuvarande presidenten, Xi Jinping, har ett förflutet från just universiteHUGIN&MUNIN 3/2014 tets institution för teknisk kemi. Om undertecknad härför inte kan påstå ha känt sig alltför partipampaktig under sin utbytestid, så medförde ändå nämnda faktum att man så där lite extra tyckte sig känna den kinesiska närhistoriens vingslag bland lektions- och laborationssalar. Att omämna Peking låter sig svårligen göras utan att, i varje fall som hastigast, nämna de föroreningar som på senare tid tidvis nått rent apokalyptiska dimensioner och som den kinesiska tillväxtmaskinen numera insett att det inte längre går att blunda för. Orsakerna har hörts många gånger − rovdrift på naturresurser, massiv kolkraftanvändning, bristfällig avfallshantering etcetera. Situationen i Peking och flera andra kinesiska storstäder är dock inte unik utan har sin direkta motsvarighet i 50-talets Londondimma och 70-talets luftföroreningar i Los Angeles. Uttalandet från landets försvarministerium i våras om att luftföroreningarna lär vara av godo ur ett luftförsvarsperspektiv (tanken är visst att den lede fis robotar ska tappa bort sig) var det dock kanske ingen som kändes sig direkt lättad av ... Några snabba lösningar på den uppkomna situationen finns dock inte och har aldrig heller funnits historiskt sett − 20–30 år är enligt många experter en inte alltför orealistisk tidshorisont innan man kan förvänta sig att locket av luftföroreningar över staden och regionen lättar med någon större varaktighet. Fjärran tycks den tid då trafiken i Peking dominerades av cyklar. För drygt 20 år sedan var staden ett veritabelt cykelmekka − i dag råder ett formligt bilkaos som man mer eller mindre framgångsrikt försöker tygla genom att möjlighet till nyregistrering av bilar sker genom ett lotteriförfarande. Före OS 2008 hade staden fyra tunnelbanelinjer − i dag håller man på att bygga sin sextonde. Kvarterskrogen där jag, i samband med mitt första besök i Peking vå- ren 2009, hade mitt första möte med det kinesiska köket, hade sommaren 2013 tillsammans med omgivande kvarter byggts om för att ge plats för ett gigantiskt köpcentrum. Listan på förändringsrelaterade attribut kan göras hur lång som helst och behöver inte nödvändigtvis bara innehålla materiella ting − levnadsmönster ändras i takt med att allt fler får det allt bättre med allt vad det innebär i termer av politisk frispråkighet samt individens syn på sig själv och det egna landets plats i världen. Mitt bland all storstadsdjungel ska man dock inte glömma bort att Kina är ett land rikt på mycket vacker och i flera fall helt orörd natur − något som sällan lyser igenom det mediala smoggtäcket. Kina är vidare ett land som aldrig upphör att förvåna och efter att ha rest och sett mig om en hel del tenderar jag att överväga om Kina ändå inte, liksom vårt grannland i öst, är ett land som varken låter sig greppas med förståndet eller rättar sig efter någon allmän måttstock. • Inlandskina (Inre Mongoliet) från sin bästa sida. HUGIN&MUNIN 3/2014 13 Betraktelser från en termin i Istanbul Den kanske största produkten av utbildningen på Tolkskolan för Linus Mattssons egen del har varit breddade horisonter. Tidigare otillgängliga platser öppnades upp tack vare nyförvärvade språkkunskaper och nyförvärvade kamrater med andra nyförvärvade språkkunskaper. Önskan att fortsätta vidga vyerna och att inte fastna i slavistträsket fick honom att ta en termins avbrott från studierna i Uppsala och bege sig till Istanbul, för studier i turkisk politik, turkisk historia och inte minst det turkiska språket. Text och foto: Linus Mattson GU 09/10 Jag damp ner i Istanbul en kvav septemberdag för ganska snart ett år sedan med stora förhoppningar och Atatürks slagord ringande i huvudet: Ne mutlu Türküm diyene – lycklig är den som kan kalla sig turk. Initialt skulle vistelsen visa sig vara allt annat än lycklig. Efter svårigheter med att navigera den förrädiska andrahandsmarknaden för bostäder i Istanbul hamnande jag i en dryg månads olyckligt boende hos en alkoholiserad dam med storhetsvansinne och en rejäl släng av mytomani. Jag fann staden överväldigande och utmattande, studentlivet andefattigt i jämförelse med det punschindränkta Uppsala och studierna på det privatägda universitetet till största delen bestående av korvstoppning med mycket övrigt att önska. Jag kände mig helt enkelt rätt eländig och många kvällar i min 80-centimeterssäng i hyreshuset med papperstunna väggar ägnades åt att med längtan titta på flygbiljetter hem. Efter uppmuntrande samtal med familj, vänner och plutonskamrater som befunnit sig i samma situation som jag bestämde jag mig för att inte ge upp och lyckades vända terminen till det bättre. Jag tog igen mina tappade studier, sa adjö till hyresdamen och fann, efter att efterfrågan på bostadsmarknaden lugnat ner sig något, mig äntligen till rätta i en stor lägenhet i det lummiga och pensionärstäta medelklass området Moda på den asiatiska sidan, i sällskap med helt vanliga turkiska studenter. Efter att drygt halva tiden av utbytesterminen gått kunde den äntligen börja på riktigt. 14 Att bosätta sig i Asien, den något lugnare och lummigare delen av staden, skulle visa sig vara ett bra sätt att kunna stå ut med tempot. För Istanbul är ett gytter, ett ständigt tjatter av gatuförsäljare, tutande motorer, skanderade fotbollsfanatiker och böneutrop. Flertalet av er läsare känner kanske igen denna något generiska beskrivning av Mellanöstern, men Istanbul erbjuder samtidigt västvärldens bekvämligheter för den ” Under min vistelse fick flertalet kvällsplaner skjutas på eller ändras på grund av häftiga protester.” som så önskar och är därmed en god inkörsport till regionen. Den gamla klyschan om bron mellan öst och väst är ännu aktuell – även om Istanbul är långt ifrån den internationella metropol i nivå med London, Paris och New York som jag förväntade mig. Förutom en strid ström av turister och ett visst mått av engelskkunskaper hos Istanbulborna är turkarna i allra högsta grad turkiska – det kontinentala ligger i stället i geografin och Turkiets brokiga natur i sig, framsprunget i gränslandet mellan väst och öst. Hur är det egentligen att bo i Istanbul? Inte helt olikt att bo i Moskva, faktiskt. Städerna slår an samma strängar hos mig. Samma trötthet och utmattning efter att ha försökt uträtta ärenden på stan. Samma ständiga ovisshet kring hur lång tid det tar att ta sig mellan två punkter i en stad av förrädisk trafik. Samma pulserande nattliv och hisnande färder i minibussar, om än under namnet dolmuş i stället för маршрутка. Samma tättintilliggande yttringar av samhällets stora klasskillnader – tiggande flyktingar utanför lyxhotell, skrumpna fiskargubbar som tjänar sin brödföda vid samma strandpromenad där miljon klassyachterna är förtöjda. Skillnaderna mellan dessa två miljonstäder är ändå stora. Jag brukar halvt på skämt, halvt på allvar säga att livet i Istanbul är ungefär som att bo i Moskva, förutom att folk är trevliga, maten är god och vädret behagligt. Istanbul är, till skillnad från Moskva, en stad som gjord för folkliv. Människorna trivs med att vara utomhus, att flanera längs strandpromenaden i något av de välbärgade områdena vid Bosporens strand, att dividera med varandra över en kopp te, en vattenpipa eller en samling mezerätter och ett glas raki, den turkiska versionen av medelhavets väl bekanta anisaperitif, på någon av stans otaliga uteserveringar. Utelivet är lättsamt, billigt och långvarigt. Något som slår mig är Istanbulbons förmåga att totalt njuta av stunden, oavsett tid på dygnet eller veckan. En slags turkisk mañanaattityd, om man så vill, som gestaltas i det turkiska ordet keyıf (ungfär njutning, avkoppling). Aldrig har jag sett en turk springa till bussen eller ge uttryck för kontrollbehov i någon situation. Jag själv, däremot, som den HUGIN&MUNIN 3/2014 Att ta färjan över Bosporen är betydligt mer behagligt än att fastna i den kaosartade trafiken. HUGIN&MUNIN 3/2014 15 Kravallpolisen spärrar i vanlig ordning av paradgatan Istiklal. kontrollerade västmänniska jag är, svor tyst under mången försenad löptur till skolbussen över att människor helt utan att skämmas tillåter sig att flanera mållöst längs med trottoaren, gärna flera personer i bredd, mitt i morgonrusningen. Så något om turkiskan. Turkietturkiska är ett aggluttinerande språk, vilket innebär ett oändligt staplande av suffix på varandra för att ange numerus, kasus och modus. Krångligt i början, men tack vare språkreformerna från 20-talet, som bland annat innefattar ortografi som stämmer överens med uttal och, så vitt jag har kunnat se, väldigt få undantag från reglerna, är turkiskan ett lagom utmanande och roligt språk att lära sig när man väl kommit det under skinnet. Jag upplevde dock en stor frustration av att för första gången läsa språk utanför tolkskolan sedan värnplikten, då ambitionsnivån hos såväl klasskamrater som läroplanen lämnade mycket att önska för någon som blivit utsatt för drillningen i byggnad 173. Min egen entusiasm blev därmed något stukad, men jag ryckte upp mig och ägnade mig under fortsättningen av terminen åt det som 16 tolken gör som bäst – självstudier. Med gloslappar och ordbok i jackfickan flippade jag mig genom bussresor och slog upp obegripliga ord direkt när jag utsattes för dem – ett bra sätt att få glosorna att fastna. Till min stora glädje visar sig turkietturkiska dessutom vara väldigt närbesläktat med de turkiska språk som talas i Kaukasus och Centralasien, särskilt i kombination med behärskandet av det kyrilliska alfabetet. Att lägga till turkiskan till ryskkunskaperna visade sig alltså vara ett mer strategiskt drag än vad jag själv förstod från början. Turkiet har under det senaste året hamnat på löpsedlarna framför allt på grund av den proteströrelse som inleddes våren 2013 med fredliga demonstrationer kring det potentiella rivandet av ett av innerstadens få grönområdet – Geziparken – men som snabbt skulle komma att utvecklas till en utbredd kritik av Erdoganregimens politik. Redan min första vecka fick jag uppleva protesterna på nära håll, då jag satt en sen kväll på vandrarhemmets takterass och njöt av en kall Efes. Mina nysningar och kliande ögon som först slog mig som en be- gynnande förkylning visade sig vara en lätt påverkan av den tårgas som kravallpolisen i jakt på undflyende demonstranter skjutit in mitt i det nöjesdistrikt där vandrarhemmet låg. Under min vistelse fick flertalet kvällsplaner skjutas på eller ändras på grund av häftiga protester. En promenad längs Istiklal, Istanbuls imponerande gågata och nöjesdistrikt där bland annat det svenska generalkonsulatet är beläget, är ett säkert sätt att få syn på ansamlingar av unga, uniformerade män, beväpnande med k-pistar och kravallutrustning, i sällskap med något av de skräckinjagade armerade polisfordonen med vattenkanon på taket. Precis som i Ryssland är säkerhetsstrukturerna en säker karriärbana för unga män med i övrigt tveksamma framtidsutsikter. Väldigt kortfattat så handlar protesterna om ett utbrett missnöje hos en alltmer välutbildad och välbärgad medelklass med den repressiva staten. Efter inbördeskrigets slut på 20-talet var generalen Mustafa Kemal Atatürk fast besluten att omvandla Turkiet till en modern, liberal och sekulär republik. Trots att det dröjde fram till 50-talet innan de förHUGIN&MUNIN 3/2014 sta fria valen hölls gjorde landet ändå en märkbart snabb förvandling. Efter en lång period av rädsla för politisk islam lyckades ändå Erdogan och hans parti AKP komma till makten med löftet om att vara ett moderat islamiskt parti, vilket tilltalade en stor del av den troende befolkningen, utan att för den sakens skull anses vara ett hot mot de sekulära principer som Atatürk låtit införa. Gradvis har Erdogan drivit en hårdare linje och blivit mer och mer radikal. De som protesterar anser att han helt enkelt lägger sig i det privata och hotar invånarnas frihet i ett sekulärt samhälle. Tyvärr verkar motståndet snarare få Erdogan att stå fastare än att ge vika. Han liknar mer och mer en ottomansk despot än ledaren för Mellanösterns enda sekulära stat. Mycket negativt kan sägas om detta land mellan kontinenter. Att Turkiet frihetsberövar flest journalister i världen är ett faktum. Att det politiska livet är korrumperat och maktfullkomligt likaså, särskilt i skenet av det senaste årets människorättsvidriga behandlande av demonstranter, samt rättskandalerna kring Erdoganregeringen och Istanbulpolisen. Att den turkiska staten såväl långvarigt som systematiskt förtryckt sina minoriteter – i första hand kurderna, men även greker, armenier och andra folk, för att likrikta landet in i en turkisk identitet. Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över att detta land, som genomlidigt tre militärkupper i relativt modern tid, ett gerillakrig som skördat många dödsoffer på båda sidor, naturkatastrofer och politisk turbulens ändå är en relativt välfungerande och välbärgad stat. Och att den för 90 år sen just genomlevt ett blodigt inbördeskrig och tagit sina första stapplande steg från en teokratisk stormakt på dekis mot en sekulär, någotsånär välfungerande marknadsekonomisk republik. För min egen del skiner solen över minnet av min utbytestermin i Istanbul – över det vänliga folket, över den utsökta maHUGIN&MUNIN 3/2014 Skribenten framför Blå Moskén. ten, över historiens närvarande vingslag och över en stad som gör en mätt på intryck men ändå lämnar plats för mer. Utan året på Tolkskolan hade jag med största säkerhet inte valt att åka på utbyte till Istanbul och kasta mig hejdlöst in i ett land och en kultur som jag totalt saknade förkunskaper om – för den ögonöppnaren är jag min värnpliktstid oerhört tacksam. Med turkiskan och ryskan i bagaget hoppas jag kunna fortsätta odla min bekantskap med Turkiet och i förlängningen Kaukasus och Centralasien. För att parafrasera Atatürk: Ne mutlu tercüman diyene – lycklig är den som kan kalla sig tolk. • 17 Superlativer och dithyramber Text: Magnus Dahnberg GU 80/81 Den grammatiska formen superlativ motsvarar som bekant den tredje och högsta graden vid komparation av adjektiv och adverb. Positiv – komparativ – superlativ: Stor – större – störst, fort – fortare – fortast, där störst och fortast är superlativformer. På ryska benämns komparationsgraderna степени сравнения имён прилагательных, där positiv heter положительная степень, komparativ heter сравнительная степень och superlativ heter превосходная степень – ja, имён прилагательных kan man förstås lägga till efter vardera för fullständighetens skull. Detta eftersom adjektiv heter имя прилагательное, eller enbart – som substantiverat (!) adjektiv – прилагательное. Nu är det så att ordet superlativ på svenska inte alltid används i strikt grammatiska sammanhang. En hastig sökning på nätet ger ett antal träffar där det verkar vara något helt annat än formlära som före svävat författarna: ”Sanslöst, otroligt, makalöst – ja, alla superlativer ni kan tänka er.” (nyhetsbevakarna.se) ”Det blir till att gräva fram sällan använda superlativer för att berätta om den promenadkonsert som Stadsmusikkåren höll i kväll i Stadsträdgården. Synd att publiken inte var större – några hundra kanske. Det var alldeles för många som i kväll gick miste om bra musik, bra framfört.” (lidköpingsnytt.nu) Här talar författarna om superlativer, men använder snarare om man så får säga positiver – morfologiskt sett. Jag uppfattar dock det skrivna så att man inte alls menar någon komparationsform. I stället tycks uttrycket superlativer beteckna ett tämligen översvallande beröm. Några ytterligare citat ger stöd åt den uppfattningen: 18 ”Bara superlativer för Österlen cupen /…/ Vi fick toppbetyg av alla på den utvärderingslapp som vi bad dem fylla i, uppger Magnus Andersson.” (skanskan.se) ”Ris eller ros till Flashback [Posta gnäll och superlativer här!]” (flashback.org) ” Det är i stället följande, ytterligt entydiga beröm: ’Det har jag inget att säga om’. Hör hur det klingar och vilken glädje det sprider, den som mottar berömmet vågar knappt tro det är sant. Grupp ett kan jobba mer med tempot, grupp två behöver satsa mer på förberedelserna, men grupp tre, det har jag inget att säga om. Inget negativt, underförstått, inga anmärkningar. Inget explicit beröm heller för all del, men grupp tre är så tacksam att slippa anmärkningar. Har man inget att säga om något, då är nog detta något så nära perfektion man kan komma.” I dessa förekommer som synes inga adjektiv alls, och de enda före kommande adverben är ”bara” och ”här” – som lämpar sig föga för beröm eller jämförelser. Av sammanhanget verkar ändå framgå att superlativerna står för just beröm och positiva om- dömen. Det kan vara bra att få detta klart för sig, så att man inte av misstag vilseleder någon genom att hänvisa till denna form och därefter ge uttryck för en starkt negativ uppfattning. Jo, för morfologiskt är inte bara störst, bäst och vackrast superlativ, utan förstås även minst, sämst och fulast. På ryska förekommer ordet суперлатив (även stavat суперлятив) som grammatisk term, om än inte särskilt ofta, men det har också gått att hitta det i betydelsen beröm – och då kanske i lite ironiska eller lätt nedsättande sammanhang: ”Т.е. если мне при выборе поют о товаре только суперлативы – я этому не поверю, ибо не бывает так.” (forum.guns.ru) ʽDvs. om jag när jag väljer bara får höra superlativer om en vara så tror jag inte på det, för så är det aldrig.ʼ Annars finns det ett betydligt vanligare ryskt uttryck, med grekiskt ursprung, när man vill tala om översvallande beröm, nämligen дифирамбы. Visst kan man även på svenska nämna dithyramber (eller dityramber), dessa gamla lovsånger till Dionysos, men förmodligen sällan i särskilt vardagliga sammanhang. På ryska talar man om att петь дифирамбы, alltså då ʽsjunga dithyramberʼ, eller kanske hellre till exempel lovprisa, berömma, låta superlativerna hagla – vad som nu kan passa: Украинские солдаты – новое ”пушечное мясо”. Кто там пел дифирамбы НАТО? Готовы своих сыновей послать? ʽDe ukrainska soldaterna är den nya kanonmaten. Vem var det som lovprisade NATO nyss? Är ni beredda att skicka iväg era söner?ʼ (gorod.dr.ua) Ja, så kan det låta i nätdiskussionerna. Våra superlativformer, för att återgå till dem en stund – jag talar nu HUGIN&MUNIN 3/2014 ” Således ska man inte försöka sig på att översätta en äldre dam eller ett mindre problem med något som verkar jämförelse på ryska, om det nu inte jämfördes på svenska. Det får bli till exempel пожилая дама och небольшая проблема.” morfologi igen och menar ord som fortast – långsammast – bäst – troligast etcetera – kan uttrycka jämförelse, men behöver inte göra det. Om vi säger ”Ewa sjunger bra, Makode sjunger bättre men Sylvia sjunger bäst” – ja, då jämför vi uppenbarligen de olika sångarnas prestationer med varandra. Om vi däremot inleder ett brev med till exempel ”Bästa Sylvia” är det antagligen inte meningen att Sylvia ska förstå oss som så att vi gjort en jämförande undersökning mellan henne och ett antal andra Sylvior och därvid kommit fram till att adressaten är den bästa i den undersökta gruppen. Vi vill bara uttrycka respekt och hövlighet. Och om man på Facebook skriver ”Grill i trädgården med mysigaste familjen Eriksson” menar man antagligen inte heller att någon komparativ studie av olika familjer Eriksson har föregått grillaftonen. Man gillar bara familjen Eriksson och vill tala om det för dem (och för alla andra som inte var med och grillade). Använda på detta sätt, alltså utan att någon jämförelse görs, benämns uttrycken absolut super lativ, annars relativ superlativ. Även absolut komparativ förekommer: En äldre man behöver inte tvunget ha jämförts i ålder med någon annan mansperson. Det kan mycket väl vara så att en gammal man uppfattas som äldre än en äldre man, paradoxalt nog. Det är väl därför man säger ”Gammal är äldst”, så har man HUGIN&MUNIN 3/2014 täckt in alla komparationsgraderna. De ryska adjektivformerna på -ейший och -айший kan användas för såväl relativ som absolut superlativ. Ett drag i schack som får kommentaren сильнейший ход har antagligen bedömts som ett synnerligen starkt drag eller så. Men vad gäller Vladimir Putins beramade karaktäristik av Sovjetunionens fall som крупнейшей геополитической катастрофой века (det står i instrumentalis som predikatsfyllnad efter было) hjälper bestämningen века ʽårhundradetsʼ oss att uppfatta detta som relativ superlativ: Århundradets största geopolitiska katastrof. Eller stora geopolitiska katastrof, om man vill få det att låta aningen, aningen mindre kategoriskt. För en vidare diskussion kring Putins tal där detta nämndes: se gärna språkspalten Putinismer och geopolitik i nr 3/2008 av Hugin och Munin. Vi återgår på nytt till berömmen, även om steget denna gång är aningen långt. Vet ni vilket som är det högsta beröm man kan uttala på det svenska språket? Det allra, allra högsta, efter vilket alla äkta och oäkta superlativer bleknar och skrumpnar ihop? Jättebra? Strålande? Nej, lägg av. Superbt? Outstanding? Nja, i och för sig har jag inga invändningar mot att outstanding har engelskt ursprung, det går väl bra ändå. ”Dina öron är outstanding”, till exempel. Men nej, det var ändå inte det jag hade i tankarna. Det är i stället följande, ytterligt entydiga beröm: ”Det har jag inget att säga om”. Hör hur det klingar och vilken glädje det sprider, den som mottar berömmet vågar knappt tro det är sant. Grupp ett kan jobba mer med tempot, grupp två behöver satsa mer på förberedelserna, men grupp tre, det har jag inget att säga om. Inget negativt, underförstått, inga anmärkningar. Inget explicit beröm heller för all del, men grupp tre är så tacksam att slippa anmärkningar. Har man inget att säga om något, då är nog detta något så nära perfektion man kan komma. Lyssna själva nästa gång någon ska utvärdera något så får ni höra. Är det bara i den svenskspråkiga kulturen som vi så aktivt brukar dessa underdrifter, understatements som vi så gärna kallar dem? Å nej, visst inte. Det ryska ordet ничего kan betyda såväl ingenting som bra. Det kan ställa till problem för den som inte är van: мы ничего поели betyder i första hand betyder maten var bra och inte – som man kanske skulle kunna förledas att tro – vi åt ingenting, till exempel. (För att den senare betydelsen ska uppstå måste man negera verbet – мы ничего не поели). Även här förefaller väl tanken vara ungefär ”ingenting negativt”, ”ingenting att anmärka på”. Det var det. Finns det några frågor? Inga frågor. Då avslutar vi denna ... förlåt? Jaha, en fråga, det kommer ” Vi vill bara uttrycka respekt och hövlighet. Och om man på Facebook skriver ’Grill i trädgården med mysigaste familjen Eriksson’ menar man antagligen inte heller att någon komparativ studie av olika familjer Eriksson har föregått grillaftonen.” alltid en sådan just när man har konstaterat att det inte var några frågor. Och vad gällde det? Om det finns absolut komparativ på ryska? Njaeä, det gör det knappast. Således ska man inte försöka sig på att översätta en äldre dam eller ett mindre problem med något som verkar jämförelse på ryska, om det nu inte jämfördes på svenska. Det får bli till exempel пожилая дама och небольшая проблема. Alla läsare av Hugin & Munin önskas en god avslutning på sommaren och en givande höst. Må det sjungas många dithyramber och hagla enbart superlativer! • 19 ANNONS: Intervju med Tomas Meerits, utbildad på Tolkskolan och numera förvaltare av Sverigefonden Lancelot Avalon Tomas Meerits genomförde GU på Tolkskolan 1997/98 och tjänstgjorde därefter ett år som vaktman på ambassaden i Moskva. Efter studier på Handelshögskolan i Stockholm började Tomas arbeta med investeringar i börsbolag, först på Christer Gardells investmentbolag Cevian Capital och därefter på private equitybolaget Triton. Sedan 2012 förvaltar han Sverigefonden Lancelot Avalon som investerar i huvudsakligen mindre börsbolag. Hur länge har fonden funnits och hur har det gått sedan start? Fonden startade 1 november 2012. Till och med juli 2014 har fonden avkastat 51% efter avgifter medan index stigit 46%. Vad gör fonden annorlunda jämfört med andra Sverigefonder? Fokus, djup analys och tålamod. Jag letar efter de mest attraktiva investeringarna och vill bara äga 10 till 15 bolag. Det tillåter mig att ägna mycket tid åt ett fåtal bolag och därmed kunna gräva djupt och förstå dem väl innan en investering görs. Mitt tidsperspektiv är 3 till 5 år och jag bryr mig inte om kortsiktiga svängningar, det är målet som räknas inte vägen dit. Vad är en typisk investering för Avalon? Byggmax är typiskt på många sätt; bolaget har en tydlig och kraftfull affärsmodell; det styrs av en mycket kompetent ledning och har potential att mer än fördubbla sin lönsamhet på fem års sikt. Kan du beskriva bolagets verksamhet? Byggmax är en lågprisaktör inom byggvaruhandel med 112 butiker i Sverige, Norge och Finland. Konceptet är lika enkelt som unikt; att erbjuda branschens lägsta priser. Sortimentet är relativt smalt, drygt 2000 varor per butik, medan vissa konkurrenter kan ha upp till 30 gånger mer. Hur kan de tjäna pengar om priserna är så låga? Det fokuserade sortimentet kombinerat med det stora antalet butiker gör att volymen per vara blir stor. Därmed kan Byggmax få låga inköpspriser och en god bruttomarginal. Kostnaderna i butik hålls nere genom låg personaltäthet där kunderna i stor utsträckning får sköta sig själva och genom att undvika dyra butikslägen. Varför har Avalon investerat i Byggmax? Byggmax överlägsna affärsmodell gör att bolaget hela tiden tar marknadsandelar och kan öppna nya butiker. Målet är 180 butiker i de befintliga marknaderna. Byggmax har således stor potential på ett par års sikt. Marknadens kortsiktiga fokus gör dock att bolagets värdering inte alls speglar denna uppsida. Den som köper Byggmaxaktier idag betalar endast fyra gånger den rörelsevinst som de 180 butikerna bör generera. Hur har investeringen gått hittills? Fonden investerade i Byggmax redan första månaden fonden startade i november 2012. Sedan dess har aktien avkastat 82% inklusive utdelningar. Vill du veta mer om fonden Lancelot Avalon? Besök www.lancelot.se eller kontakta Lisa Seligson på telefonnummer: 08-440 53 91 eller mail: lisa@lancelot.se
© Copyright 2024